Hemfärden och beskedet

19 februari 2020

 

Tidigt igår morse – redan medan det var ljust – gav vi oss av från Granada…

1

… och körde in mot gryningen.

Nå-å? Hur blev det nu då, det som dom flesta undrade över – körde Ama?

2

Svar: Nej. Bilden är rätt avslöjande, men man behöver faktiskt två friska armar för att ta såna där fantastiska bilder.

Det var en väldigt vacker soluppgång och Ama fångade den helt perfekt!

3

Där är den! Bakom kullen… Var kom den där dumma kullen ifrån?

4

Se där! Visst var den fin, soluppgången? Den skulle Anders aldrig klarat av att fota med bara en hand.

5

Ama fick också en riktigt vacker bild på biltaket, framrutan, sidorutan och himlen ovanför oss, National Geographic kommer säkerligen att höra av sig inom en snar framtid.

6

Sen körde vi in i dimman och fulväder.

Hur gick det för Anders och körningen då?

Jodå, inte illa alls!

7

Bilens armstöd i kombination med hans eget benstöd fungerade lika bra som den mitellan han fått på sjukhuset i Granada. Bara armen var stilla gjorde det inte ett dugg ont och den var dessutom beredd ifall det skulle behövas. Nu behövdes det inte, så den fick ligga stilla och inte göra ont.

Ja. Ama vet! Borde börja köra igen, men det känns läskigt när man inte har kört på sååå många år.

Fast den här gången var hon liiite på gång i alla fall.

Jajjemensan!

8

Hon körde vindrutetorkarna hela vägen! Den spaken satt på Anders sämresida, så hon var till stor hjälp. Hon kanske är på gång nu? Med babysteps. Att köra torkarna är väl bättre än att inte köra alls?

Vi var båda så fascinerade över det framsteget så vi missade sista avfarten innan betalvägen började just innan vi var framme i Torrevieja.

9

Visserligen fick vi punga ut med 2,25 i vägavgifter, men se bara hur fint vindrutetorkaren (Ama alltså) hade skött sig. Ja, ja. Ama känner på sig att det kliar i kommenterarfingrarna angående detta, men ni vet väl att torkarna inte täcker upp hela rutan va?

10

Kvart över tolv var vi framme vid sjukhuset Quirón här i Torrevieja.

11

Vi fick vänta lite även här, men Anders kom snart in på akuten och blev sen skickad på skiktröntgen.

12

Bara en stund senare kunde vi se resultatet av den i mobilen, visst är det en bra service! Fattade nada, men man kunde snurra runt och se från olika håll. I just den här vinkeln tyckte Ama inte ens att det såg ut som en axel, det såg mer ut som en spermie som hade kört med full fart in i ett hårdkokt ägg.

Ett tag senare fick Anders (och en tolk) prata med läkaren som kunde tyda bilderna bättre.

Resultatet då? Jo:

Överarmen just uppe vid axeln är av men sitter rätt, så förhoppningsvis ska den klara sig utan åtgärd utöver stor försiktighet och vila. Anders ska tillbaks på ny röntgen om en vecka och sen om ytterligare en vecka efter det. Om allt ser bra ut blir det ingen åtgärd, annars blir det operation med nån platta av nåt slag. Det första beskedet (ingen åtgärd) var precis det som vi båda ville ha. Anders är dock oroad över att doktorn såg så bekymrad ut. Bra att Anders är det tycker Ama, då kanske han tar doktorns order om försiktighet och vila på allvar. Jodå, hon tycker det även om det blir lite jobbigt för Syster Ama.

Han fick dessutom en bättre mitella (enligt doktorn) som ska sitta på dygnet runt. Fast han får ta av sig den när han ska duscha…

Så nu är vi hemma igen:

13

Vi har fått möblera om en aning för Anders bekvämlighets skull och Ama får springa och serva när det gäller det mesta. Att inte ha högerarmen användbar alls är inte det lättaste – speciellt när man är högerhänt.

Men. Ama är fortfarande väldigt glad att det inte gick värre än det ändå gjorde nu när olyckan och oturen var framme.

Anders hälsar att han mår bra och tackar för alla fina hälsningar och kommentarer!

Gomorron!


Det blir inte alltid som man tänkt sig…

18 februari 2020

 

1

Igår morse åkte vi upp mot snön.

2

Väl uppe gjorde vi oss redo för att hitta backarna.

3

Här var vi klara. Ni ser skillnaden va?

4

Jodå. Anders hade både skidor och stavar…

5

… medan Ama hade en bag med lite andra grejer. Bland annat en bok. Hon har alltid varit lite avis (åtminstone efter några timmars åkning) på dom som lyckligt satt på nån bar med en bok att läsa och helt vanliga skor istället för såna där jobbiga klumpskor till pjäxor.

Ama hade helt enkelt bestämt sig för att skippa skidåkningen i år. Var lite rädd om innandömet som genomgått ett flertal operationer. Ett fall eller en krock kunde kanske vara förödande?

Att läsa en bok gick väl sådär. Kom just ingen vart och fattade nada av handlingen eftersom det hände så mycket runt ikring. Svårt med koncentrationen på handlingen i boken (vad den nu handlade om?)

6

Anders hade det hur bra som helst ute i backarna. Även om det var tunt med snö så var det bra preparerat. Fast inte överallt…

8

Dom flaggade med grönt för skidåkning, men Anders hittade en mycket elakartad isfläck som gjorde att det stenhårda underlaget anföll honom – han var jättejätteförsiktig, men skidorna tappade greppet totalt och han blev typ axeltacklad av marken.

7

När Ama satt där i godan ro med ett i-landsproblem (liftkort som bokmärke eller hundöron i boken?) så kom Anders ned och sa att han hade ramlat och slagit sig som fa…

9

Så Ama fick sällskap ned i kabinen för en gångs skull.

Vi åt lunch innan vi åkte ned till Granada igen.

10

Väl ”hemma” så bestämde vi oss för att uppsöka sjukhuset för att kolla läget. Det här sjukhuset är kopplat till dom som hör till vår sjukförsäkring och det var gångavstånd från hotellet. Även fast akuten låg på andra sidan av sjukhuset så ”tvingade” Ama sin skadade make upp för den där trappen. Har man en blogg så har man, då behövs bilder.

11

Här var Anders på väg in på akuten på sjukhuset i Granada. Klockan var då fyra på eftermiddagen.

12

Där fick vi vänta i flera omgångar på lite olika ställen. Lång väntetid, men vi blev mycket väl mottagna och när vi till slut fick träffa en väldigt trevlig och hjälpsam doktor så gick det ganska snabbt.

Det visade sig att Anders hade fått en fraktur i överarmen nära axeln.

13

Anders fick en fin mitella som matchade skidjackan och vi väntade bara på röntgenbilderna som vi ska ta med oss till Quirón idag. Det känns ändå bäst att åka hem till ”vårt” sjukhus, så vår fortsatta resa fick ett ganska abrupt slut.

Och det måste man nog tillstå…

14

… roligare semesterbilder är röntgenbilder, det kan man ju få med sig hem.

Gomorron!

 


Gårdagens resa

17 februari 2020

 

1

Den inleddes i dimma. Vad sjutton? Det skulle ju vara finväder!

2

Vi stannade och fikade vid Burger King. Fast en sån lyxig frukost får vi bara när vi ska flyga, nu blev det en medhavd variant med en ägg- och kaviarrulle och ”kallkaffe” från Consum. Inte alls dumt det heller.

3

När vi skulle åka vidare kollade Anders in sina favoriter som han märkt ut i GPS-en. Vi börjar ha varit på rätt många ställen runt om i landet och ändå har Anders fått rensa bland favoriterna på grund av utrymmesbrist.

4

Tämligen direkt efter frukost när vi kommit in i Andalusien så började dimman lätta.

5

Till slut var den helt borta och det utlovade finvädret var på plats. Ama försökte fånga dom vackert blommande mandelträden efter vägen men dom sprang så snabbt förbi på motorvägen så bilderna blev toksuddiga. Anders såg framför sig ett väldigt gediget rensningsarbete vid bildarkiveringen så han körde in på en rastplats.

6

Det här mandelträdet stod alldeles stilla, så till och med Ama hann ifatt det.

7

Dom är verkligen underbart vackra dom där blommorna och den blåa himlen som bakgrund är inte så tokig den heller.

8

Sen gjorde Ama nåt förbjudet. Ni ser va? Hon går där man inte får gå… Men hur tusan skulle hon annars komma till bilen?

9

Sen såg Ama rött vitt.

10

Väldigt vackra bergsmassiv! Dom där träden i förgrunden kunde väl ha blommat dom med… Men man kan nog inte få allt här i världen.

11

Vem har sagt att motorvägar är tråkiga? Javisstja, det har Ama själv påstått. Men det stämmer inte när det gäller alla, den här går genom väldigt vackra omgivningar.

12

Till slut kom vi fram och checkade in på hotellet.

13

Bra läge och ett fint rum för det facila priset av 49,50 per natt inklusive parkering i garage (exklusive frukost). Ett riktigt bra pris för en storstad som Granada där parkeringsgaragen oftast kostar minst 18 euro per dygn bara dom. Men ooops! Stalkern verkar ha dubblerat sig?

Vi gick upp på taket för att kolla utsikten.

14

Poolen var… långsmal.

Sen när Anders skulle titta närmare på utsikten…

15

… då såg Ama att det var bäst att ta ned honom på jorden igen.

Så vi drog ut på stan här i…

16

Granada.

Mer om det nån annan gång. Nu ska vi strax iväg igen efter ännu en medhavd frukostrulle, en yoghurt och ”kallkaffe” från Consum. Ja, efter frukost, alltså. När man försöker hålla kostnaderna nere så gäller det att se till att man har ett hotellrum där det finns kylskåp. Ekonomipriset hägrar i fjärran…

Gomorron!


Skyltsöndag – rån

16 februari 2020

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Rån.

Även denna söndag blir det en blandning av en titt i skyltarkivet och veckans skyltskörd. Ett par bilder är till och med rykandes färska och är tagna precis nu. Eller nyss i alla fall.

Vi börjar med såna rån som går att äta:

1

KitKat…

2

… rånbaserade chokladkex…

3

… och – gissningsvis – tre överraskningar i ett rån.

Oj. Nu blev Ama väldigt sugen på nåt sött, så vi byter ämne men stannar ändå kvar vid temat rån.

4

Det här är inte rena rama rånet. 16 bilar för totalt 2 euro. Det får väl anses vara ett bra pris.

5

Det här däremot, det tyckte Ama var rena rama rånet. 6 euro för ett bingospel eller ett Jenga kanske inte är så dyrt egentligen, fast där på Domti ska allt kosta max 2 euro. När Ama sen skulle fota beviset för maxpriset så var den infon borttagen från skyltfönstret. Förmodligen har dom tagit bort gränsen för att satsa på lite mer kvalitet istället. Så det där var nog inte heller rena rama rånet.

6

Men det här! Bara för att det var Alla Hjärtans Dag så hade dom höjt priset på menyn från 10-15 euro till 35 euro utan att den är sådär jättespeciell. Det är rena rama rånet. Många restauranger gör så vid speciella dagar, särskilt på nyårsafton, då tar dom verkligen i från tårna.

Sen kommer vi till rån av det ännu mer otrevliga slaget. Folk som inte kan hålla fingrarna i styr.

7

Här hade nån till exempel snott hela skylten.

Lömska och luriga är dom också för att finta polisen.

Specialskor för att låtsas att man är en ko. En kosko?

Hur kan man då skydda sig mot dessa lymlar?

9

Tja… Man kan ju alltid vara mer försiktig med sina värdesaker än så där.

10

Alternativt hänga upp skyltar och hoppas att dom hjälper.

9b

Ja, det kanske funkar?

Fast om man ser att nåt skumt är på gång, då tycker Ama verkligen att man ska…

11

… tipsa …

… polisen.

Vi har – som dom flesta andra – också blivit utsatta för skurkar. Exempelvis blev Ama bestulen på grejer i en ryggsäck när hon hoppade på kryckor i Paris och Anders blev pickpockad på tunnelbanan i Madrid. Men det var många år sen nu och förhoppningsvis verkar vi ha lärt oss vår läxa att vara försiktiga.

Det enda vi råkat ut för här i Torrevieja är detta:

13

Någon snodde antennen på bilen när vi stod parkerade ute på gatan. Det satt förut ett spröt där uppe på buppen på taket. Även om det självklart stör och är irriterande att en del inte vet skillnaden mellan ditt och mitt så var det betydligt värre när det var nån som snodde alla fyra däcken på bilen när den var parkerad precis utanför huset i Sollentuna. Ännu värre var det nog när nån tog hela bilen när vi hade en hyrparkering i ett låst flerbilsgarage. (Den gången undrade Anders var Ama hade glömt bilen, det undrade hon själv också ett tag – kanske på taket på Stens ICA? Men den var faktiskt stulen).

Den senaste bilden är faktiskt alldeles purfärsk.

14

För nu är vi på väg och är allaredan en bra bit hemifRÅN.

Gomorron!


Det är kul att vandra i minnenas allé

15 februari 2020

 

Det är faktiskt väldigt trevligt många gånger. Ama kommer i det här inlägget hoppa mellan nutid och dåtid. Ni får skärpa er och själva delvis klara av hoppen mellan nu och då, och gissa vilka bilder som hör till vilken tid. Ama visade utkastet för Anders och till och med han hade svårt att hänga med i svängarna trots att han själv var med på resorna.

Då ger vi oss ut i allén då. Häng med om ni orkar!

1

På vår kryssning häromsistens gjorde vi ett stopp i Mexiko. Närmare bestämt på ön Cozumel.

Här blev Ama lite wild & crazy och vågade strunta i utfärderna från båten som lovar att skeppet ligger kvar tills man är tillbaks ifall det uppstår förseningar. Istället tog vi på alldeles eget bevåg en färja in till fastlandet.

Nåja, så tuff kanske hon inte var, fartyget skulle ligga i hamn i 12 timmar…

2

… sen kanske hon stärkte modet med lite bira på färjan över sundet också.

Efter 45 minuters båttur så kom vi fram till vårt mål – Playa del Carmen.

3

Här var vi första gången 1990, som backpackers. Sen har vi återvänt 1994 och 2008 och sett hur stan vuxit, vuxit och vuxit i alla ledder och bredder.

4

Såhär såg det ut nu 2020. Snacka om skillnad från förra bilden!

4b

Fast krafsaffärerna har funnits tidigare också. En sån här lampa köpte Ama 2008 och den hänger i sovrummet nu. Var skitsvår att få hem på flyget, men den gick preciiiis att pressa in i hyllan ovanför sätena. Sen är den rent bedrövlig som ljuskälla betraktad, men Ama gillar den och vill inte byta.

5

Playa del Carmen anno 1990. Ganska ödsligt. Det var på den där långa stranden vi gick längst bort och badade när vi såg en ensam figur komma vandrandes mot oss. Det var en ensamresande kille som vi sett i flera städer och byar men inte pratat med alls. Han var inte av den kontaktsökande typen utan satt ensam på restauranger och barer med en bok. Vi trodde inte att han hade lagt märke till oss, men när han kom fram till oss så sa han (på engelska):

– Är ni överallt i Mexiko?

Sen vände han på klacken (fast han var barfota) och gick därifrån igen.

6

Här stod Ama intill vårt boende 1990 och läste i en bok hon med. Gissningsvis en Lonely Planet.

7

2020 hittade vi tillbaks igen! Tittar man noga så ser man att namnet ”Posada Lily” skymtar  på den blekta skylten ovanför den där det står ”Hotel”.

8

Såhär bodde vi 1990 på Posada Lily. Vår hytt på båten den här gången var ”något” mer bekväm. Anders ser lite grym ut, va? Han kanske inte gillade färgskalan där?

9

Rosa var färgen då och den hade dom behållit även nu 2020. Snyggt sorterade klädnypor också, även om dom hade fuskat och hade alla nypor i trä.

10

Nu 2020 hittade vi även ett av dom hotell vi bodde på 1994 och 2008. Den där vikta svanen avslöjade det hela. Jodå. Ama är inte bara fönstertittare, hon är dörrtittare också.

11

Vi käkade lunch inne i stan nu 2020. Frågan är om det inte var en sån där Margarita Xtreme som Ama tog sent på kvällen 1990 innan vi skulle upp i ottan dagen efter för att lämna Playa del Carmen? Vi skulle åka lokalbuss vidare mot Mérida och ”mellanlanda” för att besöka pyramiderna i Chichén Itzá.

12

Jo. En sån Margarita kan det nog ha varit, den var i alla fall extrem. Så lycklig och glad Ama såg ut också! (Arkivbild från 1990, men det tror Ama att ni kunde ha listat ut själva).

Tillbaks till 2020. Det blev dags för oss att leta oss tillbaks till Cozumel där vårt kryssningsskepp låg och väntade. Det väntade åtminstone till ordinarie avgångstid.

13

På vägen mot färjan såg vi den restaurang där Ama firade ”sista dagen på tjugotalet”. Dan innan hon fyllde 30, alltså. (Nutidsbild med dåtidsminne).

När hon vaknade morgonen efter då för 30 år sen ute på Cozumel så var hon ganska sur att inte Anders vaknade och grattade på 30-årsdagen. Till slut var hon tvungen att putta ”lite lätt” på honom och påminna. Då sa han att vi hade missat en dag, och att Ama inte fyllde 30 förrän dagen efter. Weehooo!!! En bonusdag! Det var nog där och då som Ama kom på det där med fyllårsmånad.

14

Till slut var det ofrånkomliga där. Ama fyllde 30. På lappen står dagens datum. Ja, dagens datum den 11:e oktober för snart trettio år sen alltså. Anders hade tidigare haft ett ”databakstycke” som blixtrade in datum på filmen, men det hade gått ur tiden – ratten för ”år” räckte inte längre till. Man tager vad man haver.

15

Den stora kvällen firade vi på den här restaurangen som vi lyckades återfinna nu. Den såg precis likadan ut nu som då.

Fast på den tiden kunde man inte riktigt se hur fotona blev och filmen var dyr.

Anders sa då när det begav sig: ”Fota det tjusiga paret som dansar!”.

Så det gjorde Ama och några månader senare när filmen tagit slut och blivit framkallad så fick vi se resultatet:

16

Jodå. Ama har alltid varit en duktig fotograf.

Tänk. Där firade Ama sin trettioårsdag och nu när vi var där precis nyligen så är Ama mitt uppe i sitt sextioårsfirande. Jodå. Man får fira hela året när man nollar och fyllårsåret har bara börjat.

Men… Vad hände? Hur kan Ama vara dubbelt så gammal nu som då?

Har ingen aning om hur det har gått till… Men det är kul att vandra i minnenas allé.

Gomorron!


Lite från veckan som gått

14 februari 2020

 

1

I måndags var vi ut till Zenia Boulevard. Utanför Primark ser det ofta ut som på den där bänken. Undrar om det är kvinnor som mest vill vara inne i själva affären? Skulle tro det.

2

I tisdags höll Ama på att få en ny ”lavalampa” med fiskar i istället för ”lavaklumpar”. När hon berättade för Anders om den tänkta placeringen av denna så blev det ingen affär. Han var på tok för orolig över sina datapryttlar i hörnan vid TV:n. Ett läckage skulle kunna ställa till det en hel del.

3

I onsdags träffades vi hemma hos oss. Nikki, Patrik, Ami, Gihan, Derick och den alltid närvarande Stalkern.

4

Killarna satt ute och testade hur en av Calle och Lottas citroner passade till GT-n. Den passade alldeles utmärkt.

Tjejerna hade som vanligt kökstjänstgöring. Officiellt, alltså.

5

Egentligen stod dom där i köket och hade provsmakning av en synnerligen god chokladlikör.

6

Sen drog vi ut på stan.

7

Först landade vi på 100 Montaditos – det var ju onsdag och readag…

8

… sen drog vi vidare till El Faro vid vita kyrkan. Då valde vi att sitta inomhus, när det börjar bli kväll så blir det ganska kyligt ute fortfarande.

9

I torsdags (igår alltså) så gav vi oss ut på shopping igen. Anders hittade bra vapen att använda mot duvor och sparvar som använder vår terrass som toalett. Men att skjuta mot dom med pilbåge eller pistol känns inte riktigt rätt, även fast det var gummipluttar på ammunitionen. Så nej. Det blev inga vapen inhandlade.

10

Bara några (förhoppningsvis) hållbara blommor av den tjockbladade modellen.

11

Och några ”fågelskrämmor”. Efter ett tips från Mamma C så köpte vi snurror som i alla fall skrämmer bort fåglarna i deras buskar och träd. Nu återstår det bara att se hur rädda stadsfåglarna blir för snurrorna.

12

Den största och mest glittrande snurran var lite ”för mycket” tyckte vi och tog bort solrosen.

13

Den snodde Rulle genast åt sig och hävdade att han var en midsommarälg också, utöver julälg och vaktälg. Han vill inte ned i garaget han inte. Inte ens trots det faktum att han har ett fint och ombonat stall i gasvärmemanicken.

14

En bonus med den blänkande snurran är att den även ger en läcker reflektion på muren som påminner lite om ett hysteriskt julblink. Bra så.

Och apropå julen och helger:

15

Nu är det inte Christmas time, det är Kissmas time. (Kiss-mas på spengelska blir Pussas-mer).

Så pussas lite extra idag:

16

För ingen har väl missat att det är Alla Hjärtans Dag idag? Ha en fin och hjärtlig dag!

Gomorron och Puss på er alla!


Everglades

13 februari 2020

 

När vi hade klivit iland från kryssningen för en dryg vecka sen fick vi lite tid över innan vi skulle åka hem. Så vi hyrde en bil och åkte ut till Evergelades i södra Florida.

1

Där fanns det träsk och fortbåtar.

2

Fortbåtar som gick jättefort!

Först gick vi runt och tittade oss omkring.

3

Det fanns skummisar så in i vassen!

4

Jahaja. När man såg den i sin helhet så var det bara en hägring häger.

5

Den här var väl ändå ganska märklig? En alien?

6

Nope. Det var visst bara en skalpadda.

Man kunde inte gå riktigt var som helst. I alla fall var det bra att vara på sin vakt.

7

Till slut blev det vår tur att åka en sväng. Det började lugnt.

8

Vad är det Anders kollar på?

9

Jahaja. En sån där.

10

Sen blev det mer fart…

11

… och fläkt. Det ser faktiskt ut som om det är Anders som kör?

Kolla in den här minutlånga filmen om ni vill ”känna” lite hur det kändes:

 

En riktigt häftig upplevelse! Kändes som vi körde upp på land emellanåt.

Några krokodiler eller alligatorer såg vi dock inte på vår färd.

Ama fick ändå morsa på en när resan var slut:

13

Är tvehågsen mot detta. Men det var intressant att få hålla i och känna på en 1,5-årig krokodil. Den var varmare än Ama hade trott och den andades lugnt. Sen försökte den inte alls bitas, undrar just varför?

Gomorron!


En härlig dag igår igen…

12 februari 2020

 

… men med ett oroväckande inslag.

Det började med att vi gick ned till Playa del Cura.

1

Oj! Där hade inte Ama velat köra omkring med den där lastbilen. Speciellt inte backa, som den gjorde där. Men det gick bra, även fast Ama hela tiden mumlade på sitt mantra ”Det kommer aldrig att gå!”.

2

Dom hade fyllt på rätt bra med sand på stranden…

3

… och folket uppe vid muren hade vågat sig lite längre ut mot havet.

4

Vi såg en kille med en frän husvagn cykelvagn som till och med hade solceller på taket. Undrar om hunden fick bo där inne med honom? Han hade valt en liten modell av vagn och en ganska stor modell av hund.

5

Vi käkade på Indalo vid lokalbusstationen bredvid Eras del sal. Gott och prisvärt. Borde kanske ha testat våra nypåtankade busskort när vi ändå var där? Men det gjorde vi inte.

6

Funderade ännu en gång hur elen och allt annat kan fungera såpass bra som det ändå gör här i stan.

När vi sen gick hemåt så fick vi skynda oss på…

7

Ja, ni ser väl hur orosmolnen hopar sig där på himlen?

8

Ama skyndade genast hem för att se till att tvätten torkade som den skulle. Det gjorde den.

Sen när tvätten hade torkat och allt var frid och fröjd, då hände en hemskeolycka!

Kolla bara:

9

När Ama skulle ta ned och vika tvätten, då gick ännu en röd klädnypa åt fanders. GAAHHH!!!

Nu börjar dom ta slut, dom röda, det känns verkligen oroväckande. Livet är inte lätt…

Gomorron!


Återvinning när den är som bäst

11 februari 2020

 

När vi flyttade till Spanien 2006 så tyckte Ama att den största delen av packningen bestod av ett helt gäng med datorer. Anders vägrar erkänna, men kolla bara:

Okej. Den här bilden är från 2010, men nåt liknande såg det ut.

Sen dess har Ama råkat ta sönder några datorer. Som exempelvis Efraim:

Här försökte Anders laga Efraim, E-tangenten hade slutat fungera (och några till, men Ama saknade E-et mest).

Under tiden som reparationsförsöket pågick fick Ama en lånedator:

Ooops! Skärmen råkade visst lossna…

Efraim gick inte att rädda så han åkte ned i garaget och Ama fick en ny laptop utan löstagbar skärm.

Sen började den där TV-datorn nere i högra hörnet krångla.

5

Och den inne på kontoret ville inte starta när man stängt av den.

Anders hade kollat allt som bara gick att kolla i båda datorerna och i deras omgivningar.

Sen – till sist! – kom han på lösningen.

8

Efraim fick komma upp ur garaget och bli den nya TV-datorn. Det lilla inringade wiffi-tangentbordet får uppväga Efraims oförmåga att få fram bokstaven ”E”  med hjälp av det inbyggda tangentbordet.

9

Den gamla TV-datorn gick att skruva ihop med delar av Anders gamla ”stordator” så den funkar precis som önskat. Två blev en, kan man säga och Anders ser nöjd ut med sin nygamla dator där på kontoret. Visst finns det nya datorer att köpa, men gamla program som vi gillar och som fanns i dom gamla datorerna hade gått ur tiden. Nu har vi dom programmen kvar.

10

Och Ama kan kolla in gamla favoriter både på laptopen och på TV-n. Det senare med hjälp av Efraim.

Den laptop som Ama har i knäet är visserligen en (hyfsat) ny som hon säkert är på god väg att döda allaredan, men visst är det väl bra med återvinning?

Gomorron!


En långpromenad

10 februari 2020

 

1

Vid halv ett-tiden igår gav vi oss ut på en prommis med Ami och Patrik.

2

Vädret var underbart och vårblommorna (ogräset) blommade.

3

Vi kom fram till första vattenhålet och vätskebalansen återställdes.

4

Sen våldgästade vi hos Gihan och kollade på hur hans köksbygge framskred.

5

Vi tog med Gihan på vår fortsatta promenad. I utförsbacken låg Ama i täten en stund.

6

När gatan tog slut hade vi kommit ned till La Mata-stranden och Ama var på efterkälken igen.

7

Men vad är det med killar och kanter? Varför ska dom alltid upp på såna där ställen?

8

Gångvägen utanför ett av våra favoritställen – Alba – var fortfarande tämligen smal.

9

Självklart var vi tvungna att sponsra dom så dom överlever tills renoveringen av strandpromenaden blir klar.

10

Dom verkar vara på gång att få till det där nu, men det återstår mycket jobb och eftersom det var söndag igår så stod arbetet stilla.

11

Vi gynnade även vårt favvokinaställe och där satt vi huur skönt som helst i solen. Ama och Anders tog den billigaste menyn. För 5,50 euro per person fick vi förrätt, omelett till varmrätt med ris och sallad, en kaffe efteråt och en halv flaska vin per skalle. Jodå. Helt överkomligt.

12

Sen gick vi hemåt igen.

Efter ännu en vätskepaus på det första stället kom vi till ett annat:

13

Hmm… Undrar varför bilden hemma hos Ami och Patrik blev så suddig?

Det var verkligen en fin promenad i ett underbart väder och med härliga vänner – tack alla! Och prommisen blev lång – Ama gick drygt 12 kilometer. Sen blev den lång tidsmässigt också, riktigt hur lång i tiden är dock lite oklart. Ungefär som sista bilden.

Nu har vi en ny vecka här – ha en finfin start på den!

Gomorron!