Hemfärden och beskedet

19 februari 2020

 

Tidigt igår morse – redan medan det var ljust – gav vi oss av från Granada…

1

… och körde in mot gryningen.

Nå-å? Hur blev det nu då, det som dom flesta undrade över – körde Ama?

2

Svar: Nej. Bilden är rätt avslöjande, men man behöver faktiskt två friska armar för att ta såna där fantastiska bilder.

Det var en väldigt vacker soluppgång och Ama fångade den helt perfekt!

3

Där är den! Bakom kullen… Var kom den där dumma kullen ifrån?

4

Se där! Visst var den fin, soluppgången? Den skulle Anders aldrig klarat av att fota med bara en hand.

5

Ama fick också en riktigt vacker bild på biltaket, framrutan, sidorutan och himlen ovanför oss, National Geographic kommer säkerligen att höra av sig inom en snar framtid.

6

Sen körde vi in i dimman och fulväder.

Hur gick det för Anders och körningen då?

Jodå, inte illa alls!

7

Bilens armstöd i kombination med hans eget benstöd fungerade lika bra som den mitellan han fått på sjukhuset i Granada. Bara armen var stilla gjorde det inte ett dugg ont och den var dessutom beredd ifall det skulle behövas. Nu behövdes det inte, så den fick ligga stilla och inte göra ont.

Ja. Ama vet! Borde börja köra igen, men det känns läskigt när man inte har kört på sååå många år.

Fast den här gången var hon liiite på gång i alla fall.

Jajjemensan!

8

Hon körde vindrutetorkarna hela vägen! Den spaken satt på Anders sämresida, så hon var till stor hjälp. Hon kanske är på gång nu? Med babysteps. Att köra torkarna är väl bättre än att inte köra alls?

Vi var båda så fascinerade över det framsteget så vi missade sista avfarten innan betalvägen började just innan vi var framme i Torrevieja.

9

Visserligen fick vi punga ut med 2,25 i vägavgifter, men se bara hur fint vindrutetorkaren (Ama alltså) hade skött sig. Ja, ja. Ama känner på sig att det kliar i kommenterarfingrarna angående detta, men ni vet väl att torkarna inte täcker upp hela rutan va?

10

Kvart över tolv var vi framme vid sjukhuset Quirón här i Torrevieja.

11

Vi fick vänta lite även här, men Anders kom snart in på akuten och blev sen skickad på skiktröntgen.

12

Bara en stund senare kunde vi se resultatet av den i mobilen, visst är det en bra service! Fattade nada, men man kunde snurra runt och se från olika håll. I just den här vinkeln tyckte Ama inte ens att det såg ut som en axel, det såg mer ut som en spermie som hade kört med full fart in i ett hårdkokt ägg.

Ett tag senare fick Anders (och en tolk) prata med läkaren som kunde tyda bilderna bättre.

Resultatet då? Jo:

Överarmen just uppe vid axeln är av men sitter rätt, så förhoppningsvis ska den klara sig utan åtgärd utöver stor försiktighet och vila. Anders ska tillbaks på ny röntgen om en vecka och sen om ytterligare en vecka efter det. Om allt ser bra ut blir det ingen åtgärd, annars blir det operation med nån platta av nåt slag. Det första beskedet (ingen åtgärd) var precis det som vi båda ville ha. Anders är dock oroad över att doktorn såg så bekymrad ut. Bra att Anders är det tycker Ama, då kanske han tar doktorns order om försiktighet och vila på allvar. Jodå, hon tycker det även om det blir lite jobbigt för Syster Ama.

Han fick dessutom en bättre mitella (enligt doktorn) som ska sitta på dygnet runt. Fast han får ta av sig den när han ska duscha…

Så nu är vi hemma igen:

13

Vi har fått möblera om en aning för Anders bekvämlighets skull och Ama får springa och serva när det gäller det mesta. Att inte ha högerarmen användbar alls är inte det lättaste – speciellt när man är högerhänt.

Men. Ama är fortfarande väldigt glad att det inte gick värre än det ändå gjorde nu när olyckan och oturen var framme.

Anders hälsar att han mår bra och tackar för alla fina hälsningar och kommentarer!

Gomorron!