Det är kul att vandra i minnenas allé

15 februari 2020

 

Det är faktiskt väldigt trevligt många gånger. Ama kommer i det här inlägget hoppa mellan nutid och dåtid. Ni får skärpa er och själva delvis klara av hoppen mellan nu och då, och gissa vilka bilder som hör till vilken tid. Ama visade utkastet för Anders och till och med han hade svårt att hänga med i svängarna trots att han själv var med på resorna.

Då ger vi oss ut i allén då. Häng med om ni orkar!

1

På vår kryssning häromsistens gjorde vi ett stopp i Mexiko. Närmare bestämt på ön Cozumel.

Här blev Ama lite wild & crazy och vågade strunta i utfärderna från båten som lovar att skeppet ligger kvar tills man är tillbaks ifall det uppstår förseningar. Istället tog vi på alldeles eget bevåg en färja in till fastlandet.

Nåja, så tuff kanske hon inte var, fartyget skulle ligga i hamn i 12 timmar…

2

… sen kanske hon stärkte modet med lite bira på färjan över sundet också.

Efter 45 minuters båttur så kom vi fram till vårt mål – Playa del Carmen.

3

Här var vi första gången 1990, som backpackers. Sen har vi återvänt 1994 och 2008 och sett hur stan vuxit, vuxit och vuxit i alla ledder och bredder.

4

Såhär såg det ut nu 2020. Snacka om skillnad från förra bilden!

4b

Fast krafsaffärerna har funnits tidigare också. En sån här lampa köpte Ama 2008 och den hänger i sovrummet nu. Var skitsvår att få hem på flyget, men den gick preciiiis att pressa in i hyllan ovanför sätena. Sen är den rent bedrövlig som ljuskälla betraktad, men Ama gillar den och vill inte byta.

5

Playa del Carmen anno 1990. Ganska ödsligt. Det var på den där långa stranden vi gick längst bort och badade när vi såg en ensam figur komma vandrandes mot oss. Det var en ensamresande kille som vi sett i flera städer och byar men inte pratat med alls. Han var inte av den kontaktsökande typen utan satt ensam på restauranger och barer med en bok. Vi trodde inte att han hade lagt märke till oss, men när han kom fram till oss så sa han (på engelska):

– Är ni överallt i Mexiko?

Sen vände han på klacken (fast han var barfota) och gick därifrån igen.

6

Här stod Ama intill vårt boende 1990 och läste i en bok hon med. Gissningsvis en Lonely Planet.

7

2020 hittade vi tillbaks igen! Tittar man noga så ser man att namnet ”Posada Lily” skymtar  på den blekta skylten ovanför den där det står ”Hotel”.

8

Såhär bodde vi 1990 på Posada Lily. Vår hytt på båten den här gången var ”något” mer bekväm. Anders ser lite grym ut, va? Han kanske inte gillade färgskalan där?

9

Rosa var färgen då och den hade dom behållit även nu 2020. Snyggt sorterade klädnypor också, även om dom hade fuskat och hade alla nypor i trä.

10

Nu 2020 hittade vi även ett av dom hotell vi bodde på 1994 och 2008. Den där vikta svanen avslöjade det hela. Jodå. Ama är inte bara fönstertittare, hon är dörrtittare också.

11

Vi käkade lunch inne i stan nu 2020. Frågan är om det inte var en sån där Margarita Xtreme som Ama tog sent på kvällen 1990 innan vi skulle upp i ottan dagen efter för att lämna Playa del Carmen? Vi skulle åka lokalbuss vidare mot Mérida och ”mellanlanda” för att besöka pyramiderna i Chichén Itzá.

12

Jo. En sån Margarita kan det nog ha varit, den var i alla fall extrem. Så lycklig och glad Ama såg ut också! (Arkivbild från 1990, men det tror Ama att ni kunde ha listat ut själva).

Tillbaks till 2020. Det blev dags för oss att leta oss tillbaks till Cozumel där vårt kryssningsskepp låg och väntade. Det väntade åtminstone till ordinarie avgångstid.

13

På vägen mot färjan såg vi den restaurang där Ama firade ”sista dagen på tjugotalet”. Dan innan hon fyllde 30, alltså. (Nutidsbild med dåtidsminne).

När hon vaknade morgonen efter då för 30 år sen ute på Cozumel så var hon ganska sur att inte Anders vaknade och grattade på 30-årsdagen. Till slut var hon tvungen att putta ”lite lätt” på honom och påminna. Då sa han att vi hade missat en dag, och att Ama inte fyllde 30 förrän dagen efter. Weehooo!!! En bonusdag! Det var nog där och då som Ama kom på det där med fyllårsmånad.

14

Till slut var det ofrånkomliga där. Ama fyllde 30. På lappen står dagens datum. Ja, dagens datum den 11:e oktober för snart trettio år sen alltså. Anders hade tidigare haft ett ”databakstycke” som blixtrade in datum på filmen, men det hade gått ur tiden – ratten för ”år” räckte inte längre till. Man tager vad man haver.

15

Den stora kvällen firade vi på den här restaurangen som vi lyckades återfinna nu. Den såg precis likadan ut nu som då.

Fast på den tiden kunde man inte riktigt se hur fotona blev och filmen var dyr.

Anders sa då när det begav sig: ”Fota det tjusiga paret som dansar!”.

Så det gjorde Ama och några månader senare när filmen tagit slut och blivit framkallad så fick vi se resultatet:

16

Jodå. Ama har alltid varit en duktig fotograf.

Tänk. Där firade Ama sin trettioårsdag och nu när vi var där precis nyligen så är Ama mitt uppe i sitt sextioårsfirande. Jodå. Man får fira hela året när man nollar och fyllårsåret har bara börjat.

Men… Vad hände? Hur kan Ama vara dubbelt så gammal nu som då?

Har ingen aning om hur det har gått till… Men det är kul att vandra i minnenas allé.

Gomorron!