Hemresan

 

Igår… Eller rättare sagt i förrgår (det blir lite förvirrat när man reser mellan tidszoner) så checkade vi ut från vårt motell där vi hade kollat på Superbowl. Vi ställde kosan söderöver och åkte ut mot Florida Keys.

När man bilar där så åker man över en hel drös med broar.

Fast vi ville vara lite rebelliska och åkte under broarna istället.

Men att åka söderut var faktiskt åt helt fel håll – flygplatsen i Miami som vi skulle till låg åt helt andra hållet.

Ni som har följt bloggen ett tag vet kanske hur Ama är? Hon vill inte missa ett flyg och vill vara ut i extremt god tid. Hon blev mer och mer nervös, så vi vände om och åkte åt rätt håll.

I början var det lugnt, men sen körde det ihop sig med många fler filer, vägbanor både högt och lågt och mycket mer trafik. Då är man glad att man har en GPS! Det var bara ett aber. Kartan i GPS-en var inte överens med verkligheten så vi körde fel ett par gånger.

Då är det bra att det finns skyltar också…

… och att dom hade haft vänligheten att måla lämpliga symboler i filerna. Tack för dom flygplanen!

Till slut nådde vi vårt mål – flygplatsen i Miami.

Vi lämnade tillbaks hyrbilen och fick köa en gång till för att vi inte hade fått en fulltankad bil när vi hade hyrt den. Dubbelfel av Avis den här gången (shutteln från skutan hade inte heller funkat), men det ordnade upp sig ändå och vi hade ju gott om tid.

Den här utsikten såg vi när vi gick mot terminalen…

… och såhär såg det ut från andra hållet. I det lila kryss-fönstret längst till höger var förra bilden tagen.

Detta ingick i planen.

Eftersom Ama är lite nervöst lagd när det gäller att passa tider för flygavgångar och att vi dessutom visste hur det såg ut, så fick vi en mysig stund bara några meter från incheckningen. Vi hade picknick med oss våra Superbowlrester – makaronisallad, skinka, ost och kex. Sen är ju det där i vattenflaskorna inte vatten utan vinrester.

Efter att ha myst en bra stund i solen passerade vi säkerhetskontrollen och hittade vårt plan med sin vackert röda näbb.

Behövde då inte vänta alls särskilt länge på ombordstigningen.

Flög i nästan 8 timmar…

… och roade oss sen med att åka rullband på Gatwick i London.

När nästa plan skulle lyfta därifrån så såg vi soluppgången komma.

Knappt två timmar senare såg vi en bekant syn från ovan – Benidorm.

Vårt bagage kom nästan alldeles först…

… så i lugn och ro kunde vi traska mot bussen som gick en kvart senare.

Väl hemma packade vi bara upp ena väskan innan vi bestämde oss för att gå ut på en promenad. Då kunde vi än en gång konstatera att…

… borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller.

Även fast det var en ganska lång resa så flöt den på hur bra som helst. Precis som kryssningen hade gjort.

Gomorron!

Annons