Alicante by night

 

Eller nja… Alicante by afternoon and evening är nog mer rätt. Några nattmänniskor är vi inte direkt.

I förra inlägget från Alicante satt vi och väntade. Att Ama såg så nöjd ut berodde på att hon hade vunnit ögonmåttsdispyten över Anders. Ama gillar att vinna.

Vad vi väntade på? Jo, att siestan skulle ta slut så dom skulle öppna vattenmuseet. Det besökte vi för ett par år sen vilket ni kan läsa om HÄR. Då gjorde vi bland annat en film om att bygga upp ett stort berg av en liten hög, och Ama bidrog med en fantastisk sånginsats på slutet av klippet.

Då när vi besökte stället förra gången så missade vi en grej, så den här gången tog vi till höger direkt innanför dörren och kom hit:

Tjusiga färger!

Man fick gå in i dom stora gamla vattencisternerna som försåg Alicante med vatten förr i tiden. Ama antar att dom inte hade den belysningen då när det begav sig.

Längst in fanns det en trappa som såg ut att vara en återvändsgränd…

… så då vände vi om och gick tillbaka.

Inte jättemärkvärdigt men volymen på cisternerna var imponerande. Kul att ha sett och dessutom var det gratis.

Vi gick ut och vilade lite innan vi gick tillbaks till hotellet och vilade lite till. Det tar på krafterna att turista.

Framåt kvällen gick vi på ett favoritställe i Alicante, Tapa Caña (som nu har en skylt där det står D’Tablas, men det är precis samma koncept).

Dom kommer ut i en strid ström från köket bärandes på brickor med brädbitar som det ligger olika tapas på. Det är bara att plocka åt sig det man tycker ser gott ut.

Ama tog en tjusig selfie.

Tapasen kostar 1 euro styck, ölen 0,80 och vinet 1,50.

Sen behåller man brädorna och glasen på bordet, dom räknas sen ihop när det är dags att betala. Ni kanske tycker att det ser ut som vi har försett oss med många tapas?

Det var ingenting mot vad grannarna hade gjort, och ja, dom var bara två stycken dom med.

Efter att ha ätit ”några” fler tapas än dom fyra som avslöjades här ovanför så gav vi oss av hemåt igen. Mot hotellet, alltså.

Anders klappade ett träd…

… och Ama försökte att inte snubbla på den buckliga promenaden.

Dagen därpå var det dags att åka hem igen. Vi hade siktat på en buss som gick 10:30 enligt den tidtabell Ama fotat av på busstationen i Torrevieja. När vi köpte biljetterna satt det en lapp i biljettluckan i som sa att nästa buss gick 10:30.

Sen kom vi ned till busshållplatsen:

Ja, ja. Ama har slutat att förvånas.

Här på hemmaplan har regnet pinkat ned i ett par dagar nu. Trist, men vi är glada att tokregnet som var utlovat av sajterna uteblev. Regnet strilar fortfarande ned men ska tydligen upphöra framåt 12 – 13-tiden. Ama hoppas att väderspågubbarna har rätt denna gång.

Gomorron!

Annons