Hostal Smile & Co, Alicante

28 november 2019

 

1

Här bodde vi i går natt, på vårt favoritställe i Alicante – Hostal Smile & Co.

2

Stället drivs av det otroligt trevliga och hjälpsamma paret Cristian och Audrey. Här tar Cristian emot oss vid ankomsten.

3

Eftersom han – konstigt nog! – kände igen oss, trots att det var två år sen vi var där senast så uppgraderade han vårt boende. Ni ser dom andra två rummen på våningsplanet? Vi fick den där våningen som är inringad till höger, och som var oinredd på utrymningsplanen.

Vi kan ju kolla hur den såg ut nu:

4

Ett vardagsrum med öppet kök och ett sovrum innanför.

5

Från andra hållet såg det ut såhär. Superfräscht och det fanns till och med en diskmaskin! Ama var lycklig.

Den del av golvet som var stenlagd (köket och badrummet) var lite… Vad ska man säga?

6

Grylligt kanske är rätt ord (även om rödkrullet påstår att ordet inte finns)? Men fint ändå och det passade bra in där det låg. När Ama satt och …pudrade näsan försökte hon hitta nåt mönster i själva plattläggningen. Nåt sånt fanns inte, inte som Ama kunde hitta i alla fall. ”Mycket mönster huller om buller” var nog idén.

7

Det fanns ännu ett sovrum…

8

… och uppmuntrande, glada visdomsord lite här och där.

9

Köksingången var en anings liten.

10

Som tur var fanns det en annan dörr vi kunde använda när vi skulle ut. Kul grej att dom hade döpt ”gatan” i hallen också. Ama funderar på att härmas, ska bara hitta ett bra namn först. Avenida Ama kanske skulle passa?

Så där bodde vi en natt i Alicante till det facila priset av 40 euro…

11

… och då ingick även frukost som Cristian fixade i ordning åt oss. Fanns mycket att välja på och han blev nästan förskräckt när vi inte ville ha en croissant också.

Ett väldigt trevlig och centralt ställe att bo på alltså.

Men en sak var lite märklig:

12

Hissen. För det första så började den en våning upp, så i dagsläget är inte hotellet att rekommendera för funktionshindrade. Sen var inte hissen riktigt överens med sig själv. På bilden befann vi oss enligt den inringade knappen nertill på våning 1. Displayen högst upp sa att vi var på våning 0 och den pratande tanten i hissen instämde med displayen. Vi bodde på tredje våningen i rum 33. Tryckte på knappen märkt 3 och när vi var framme hävdade displayen att vi var på våningsplan 2 och tanten instämde.

Nåja. Såna grejer är ju petitesser och när den första förvirringen lagt sig så roar dom mer än dom förargar. Dessutom blir det material till blogginlägg också och det är ju inte alls så dumt.

Gomorron!

PS: Dom andra rummen vi bott i är betydligt mindre (typ vanliga hotellrum), men rena och fräscha. Och nej. Ama är inte sponsrad.