Hemresan: Från New York via Madrid och Alicante till Torrevieja

01 november 2019

 

I förra inlägget satt vi och väntade i 10,5 timmar på att vårt plan skulle gå från New York till Madrid. Ama roade sig med att blogga, men inte bara det! Hon har en alldeles förträfflig simultanförmåga så:

1

Taadaaa! Hon kunde blogga OCH äta godis. Samtidigt! Erkänn att ni är impade!

2

Hon studerade även det flygplan som vi skulle åka med till Madrid. Det var det röda planet som var vårt (fast inte bokstavligen, Ama är klimatsmart och har därför inget eget privatjet). Lite läskigt att se hur många flyg som är ute och svärmar omkring… En  himla tur att bilden åtminstone inte är skalenlig.

3

Ama minglade också med incheckningspersonalen som dagen till ära var helt rätt klädda. Ja, det var faktiskt nu på morgonen (lokal tid) – på självaste Halloween – som vi satt där och väntade i New York.

Efter en lång väntan gick planet iväg, dock inte helt planenligt. Vi blev en timme försenade från JFK.

4

Det var lite kul att vi flög över tre av dom ställena där vår inledande kryssning hade gjort stopp – St. John, Halifax och Kanada-Sydney.

Efter en förhållandevis kort flygtur på ”bara” 6,5 timmar så landade vi på Amas favorit-hat-flygplats, Barajas i Madrid. Där ska man inte ha bråttom, speciellt inte om man kommer från nåt land utanför EU.

Nu hade vi ju en (självvald) kort väntetid där, och att planet var försenat gjorde ju inte situationen bättre.

En kort resume:

6

Vi fick skynda, skynda genom en passkontroll och sen skynda vidare från vår ankomstterminal för att ta tåget över till en annan terminal. Tåget fanns där nedanför rulltrappan.

7

Sen fick vi skynda, skynda upp för en annan rulltrappa för att där passera en säkerhetskontroll.

8

Det var bara till att skynda vidare utefter en lååång korridor, och till slut…

9

där! Längst ut i den långa korridoren fanns vår avgångsgate. Ungefär så långt bort från ankomstgaten som man bara kunde komma.

10

Och se på tusan! Där stod vårt plan startklart. En något mindre modell än dom tre andra vi åkt med på vår resa från Australien-Sydney men vi hann! Det var ju huvudsaken.

11

Ama försökte kolla ifall våra väskor fanns med där på bagagevagnen, men lyckades inte få syn på nån av dom innan hon själv var tvungen att ta sig ombord.

12

Väl ombord kunde Ama se att den uppgående solen fick flygledartornet att se ut som värsta olympiska facklan. (Trodde först att det var solnedgång… Ama lovar – det är väldigt tidsförvirrande att åka motsols under så lång tid).

13

Efter bara ett litet flygskutt på en dryg halvtimme så kom vi ut till kusten och landade därefter på Alicante flygplats.

14

Det där bagagebandet finns i ett separat litet rum och är till för skummisar som kommer från länder utanför EU. När man går ut med sitt bagage därifrån så har dom en mer skärpt tull som gör att man känner sig som en smugglare även om väskorna bara innehåller ens egna smutstvätt. Tullarna ser väldigt bistra ut…

Nu var spänningen stor – hade våra väskor klarat av den korta anslutningstiden i Madrid?

15

JAAA!!! Det hade dom! (Fast Ama hade gärna sett att dom inte hade gjort det, då hade hon fått dom levererade hem till dörren och dessutom blivit tvättbefriad ett tag till).

Sen genomförde vi det sista steget på vår resa:

16

Flygbussen hem till Torrevieja.

Ama har räknat ut att från det att vi checkade in på flygplatsen i Sydney tills att vi klev innanför tröskeln här hemma i Torrevieja så förflöt det 49 timmar. En lång resa som involverade fyra flygningar och en liten busstur på slutet. Det gick ändå hyfsat bra trots allt. Vi tjänade en hel del slantar på att ta den omvägen, undrar vad vi ska satsa dom pengarna på? En resa, kanske? Känns som det var länge sen sist nu.

Nåväl, vi är hemma nu igen och efter den totalt 75 dagar långa resan återstår egentligen bara en fråga:

Vad hände?

Mycket att smälta nu.