I Budapest var det kvinnorna som hade ett hårt jobb att hålla upp balkonger, till skillnad från i Wien där det var karlarnas uppgift.
Här var det en något kantigare variant av skulptur. I bakgrunden syntes det där runda hjulet som Ama sagt att hon aldrig skulle åka runt i. Det får vara slut med att utmana ödet med tanke på alla stopp och krångel såna där åkattraktioner råkat ut för på sistone.
Vi gick lite närmare. Huvvaligen vad högt!
Här hade vi kommit onödigt nära.
Varifrån kunde man se den där vyn, tro?
Jomen självklart:
Inifrån en sån där korg som åkte runt i hjulet.
Man ska aldrig säga aldrig. Det uttalandet i sig är att utmana ödet, helt klart.
Ama hoppades att alla dom där pinnarna skulle hålla sig på plats.
Utsikten var i alla fall fin. Här den där Sankt Stefansbasilikan igen.
Jodå. En trevlig vy.
Väl nere på fast mark igen så behövde Ama lätta på trycket lite och dom hade en toa precis intill.
Fast en kameraövervakad toa? Nja…
Så vi skyndade oss hem till vårt hotell. Ooops! Det där var visst inte vårt hotell. Anders kollade och ett rum där startade nånstans runt 22.000 kronor natten. Ama tror inte att hon kan vinna nåt ekonomipris av att bo där.
Så vi fortsatte hem till vår trevliga lägenhet. Där fick Anders en öl som inte alls smakade apa fastän den hette så.
Ama var glad och nöjd att hon hade överlevt den riktiga rundturen i Budapest. Att snurra runt, runt sådär högt upp är allt lite läskigt.
Nej då föredrar Ama det här:
Lilla Tåget. Det där var dessutom ett extra ofarligt litet tåg.
Gomorron!