Spanska ridskolan i Wien

 

Ama är väldigt fascinerad av dom vackra hästarna som dansar fram under föreställningarna.

Första gången Ama var i Wien 1990 så åkte hon med jobbet. Kollegan Britt där på bilden hade samma hästintresse som Ama så vi var och tittade på föreställningar två gånger.

Anders har inte riktigt samma intresse kan man säga. När vi besökte den spanska spanska ridskolan i Jerez 2010 lyckades Ama lura med honom på en föreställning. Anders klassade stora delar av den som ”silly walks” och var väl måttligt imponerad.

Första gången vi åkte till Wien tillsammans var 1998, då var hingstarna inte hemma för dom var ute på turné. Den här gången var dom på semester. Räddad av gonggongen två gånger, eller?

Nejdå. Vi hade en sån himla tur (beroende på vem man frågar), för en dag i veckan har dom guidade turer på engelska med besök i både ”ridhuset” och stallarna. Vi råkade vara där precis på rätt dag, nästa tur gick bara en timme senare och det fanns platser kvar!

Vi köpte biljetter och gick ut för att reglera vätskenivån medan vi inväntade starten på visningen.

Ama var mycket nöjd och glad…

… medan Anders verkade mer desperat.

Nejdå, den typen av tur vi skulle gå var helt okej för Anders också. Roligt att se bakom kulisserna och dessutom slippa det där med ”silly walks”.

När ölen var uppdrucken var det dags att kolla in den spanska ridskolan.

Ridhuset (tror att den rätta benämningen kan vara ”arenan”) är väldigt vackert. Så här såg det ut från ena hållet…

… från mitten…

… och från andra hållet. En väldigt välkrattad manege.

Fast dom hade en traktor som kratthjälp. Fusk!

Guiden berättade historien om tillkomsten och en massa annat. Det var mycket intressant där och då, men det mesta for som vanligt in genom det ena örat och ut genom det andra.

Det Ama dock mindes väldigt tydligt var att man varken fick klappa eller fota hästarna.

Eller mindes hon det så bra? Ooops…

Ooops igen…

Fast ni kan ju se att Ama var lydig. Inte hon som fotade här och händerna höll hon i styr.

Nej, man fick inte klappa hästarna…

… men ingen sa nåt om att man inte fick klappa stallkatten. Anders hittade en kompis.

Turen avslutades med att vi fick se den prydligaste sadelkammare som Ama någonsin skådat.

När vi kom ut igen så försökte Ama övertyga Anders att vi kanske skulle åka häst och vagn, men där gick gränsen.

Trots det så fortsatte vi vår sightseeing i Wien med hjälp av hästarna.

Apostlahästarna, alltså.

Gomorron!