Borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller

 

Igår morse slog vi till på en hotellfrukost i Valdepeñas, 3,85 euro var det onekligen värt. Hotel Central i den stan kan verkligen rekommenderas. Centralt (ja, namnet ljuger inte), trevligt och en väldigt tillmötesgående personal.

Sen gav vi oss ut på vägarna igen. Pilarna indikerar kanske att vi var på väg åt fel håll?

Men vi hade åtminstone valt en väg som var mindre dammig än den som gick vid sidan av.

Ama – som alltid hänger med på kartan – gillade den där symbolen på GPS-en. Såg ut som vi var på väg mot ett parador med inomhusparkering? Anders förklarade att vi var på väg mot en rondell där man skulle svänga av skarpt åt höger. Suck. Ama gillar paradorer mer än rondeller.

Alltid när vi åker längre sträckor så har vi med oss ”den fräna” (den orangea blåtandhögtalaren, alltså) så vi kan lyssna på dokumentärer och annat under resans gång. Det får tiden att gå fortare.

Sen finns det ju mycket att kolla in utmed vägen också:

Som den här strutsliknande ”skogen” till exempel.

Den gjorde att Ama osökt kom att tänka på kvällen innan, i Valdepeñas:

Jösses vilken elak struts! Hade tydligen käkat upp skallen på ett av barnen där.

Undrar just om det var den här kvinnans barn? Även om det såg ut som hon hade ett nytt på gång så såg hon väldigt oroad ut.

Phu! Där var ju dom andra barnen. Skönt!

En sak som man verkligen kan säga om dom här turerna inåt landet som vi har gjort och kommer att fortsätta att göra, det är att man får öva rejält på det spanska språket. Den första vi träffade på som tilltalade oss på engelska på den här tredagarsturen, det var en städerska på ett av hotellen som sa ”good morning”. Den andra (och sista) som sa nåt på engelska var en av dom där fyra gulliga tjejerna. Hon sa ”Do you speak english?”. Hon ville öva lite på det hon lärt sig i skolan.

Ama hade frågat föräldrarna som satt där borta i glassbaren om det var OK att fota tjejerna, visade sen bilden och dom tyckte den var fin och gav tummen upp. Trots det ser tanterna som gick förbi där något förskräckta ut.

Fotograf till den ovanstående bilden var Stalkern som kanske tyckte att Ama var lite påflugen?

Men vad var han då? Att läsa över axeln på folk, är det OK eller?

Nåja.

Nu har vi kommit hem till våra hoods igen, och det är bara att hålla med rubriken: Borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller.

Ha en finfin lördag!

Gomorron!