♫ ♫♪♪ Opp och ner… ♫ ♫♪♪

31 januari 2019

 

I Mazarrón kunde vi ju inte stanna hela dan på hotellrummet och studera 70-talskaklet i badrummet.

Så vi gav oss ut på stan…

1

… där vi såg en krokig och tvåhövdad gran. (Möjligen var det inte en gran, men det rimmade så bra på ”stan”).

Anders gick med bestämda steg åt ett speciellt håll.

2

Här började Ama ana oråd. Det gick uppför.

3

– Ingen fara, sa Anders. Vi ska bara gå in i den här parken. Vilken tur vi har att den är öppen!

4

Hmm… Vad var det som skymtade där uppe på toppen?

5

– Kom igen nu! Anders manade på.

6

Ama traskade motvilligt med.

Fast som alltid när det bär av uppåt så måste hon även denna gång medge en sak:

7

Utsikten var fin.

8

Anders kollade som vanligt över kanten…

9

… sen försökte han gena också.

10

Till slut försvann han både in och upp i tornet.

11

Med lock och pock försökte han få med Ama.

12

Men hon tyckte att trappan och hela konstruktionen såg ranglig ut och för en gång skull vågade hon vägra borgen. YEESSS!!! Duktig Ama!

13

Istället stod hon nere vid ingången till tornet på säkrare mark och studerade utsikten. Fint! Men vad var det för mojäng som stod där högst upp på den närmsta kullen? Äsch! Inget att bry sig om, den har säkert inte Anders sett ändå. Det var i alla fall vad Ama hoppades på.

Nåja. Vi traskade ner till stan igen. ♫ ♫♪♪ Opp och ner… ♫ ♫♪♪, precis som det stod i rubriken.

Förresten… Ni känner väl igen låten? Inte? Det är den från Emil i Lönneberga som börjar såhär:

♫ ♫♪♪ Opp och ner, ner och opp… (grisen gal i granens topp)♫ ♫♪♪

Hmm… När man kommit ner ska man tydligen opp igen? Det bådar inte gott inför den förhoppning som Ama hade där hon stod och studerade kullen på den sista bilden.

Gomorron!

Annonser

Vårt boende i Mazarrón

30 januari 2019

 

Den tredje dagen på vår trilogitripp var det egentligen meningen att vi skulle ta in här:

1

På paradoret nere vid havet i Mojácar.

Men vi hade åkt förbi det på vår väg mot Carboneras…

2

… och det såg väl ut som vilket lyxhotell som helst. Paradorer ska enligt Ama ligga i gamla slott, kloster, borgar eller nåt liknande för att vara riktigt härligt paradoriga och kännas anrika. Dessutom låg det inte i en jätterolig omgivning heller, så vi skippade det.

Det trodde ni inte va? Ja, att Ama…

  1. … ibland faktiskt vill besöka en borg och dessutom bo i den.
  2. … kan välja bort att bo på ett parador.

Fast det händer emellanåt att Ama till och med överraskar sig själv, så vi åkte vidare mot Mazarrón istället.

3

Även om det är trist med all nedskräpning efter vägarna så är den ändå rätt kul nån enstaka gång.

Vi passade på att studera djurlivet på vägen mot målet.

4

”Katten på råttan och råttan på repet”. Lite åt det hållet men här var det ”råttan på katten och katten på kaninen”. Intressant djurliv ändå.

5

Till slut kom vi fram till vårt hotell i Mazarrón.

6

Kanske inte lika flådigt som ett parador, men vi hade i alla fall tre sängar och en balkong.

7

Vi hade ingen havsutsikt (möjligen på grund av att Mazarrón ligger en bra bit från havet), men det var ändå en fin utsikt därifrån som Ama studerade med stort intresse (plus att hon tydligen har börjat stalka sig själv?).

Vad var det som var så intressant att beskåda då?

8

Jo, en bar/restaurang och en skridskorink i parken utanför. Det förstnämnda är inte så ovanligt att ha utsikt över här i Spanien, men en skridskobana det ser man mer sällan. Det där första har man å andra sidan betydligt större användning av.

Hotellet var inte direkt i klass med ett parador, men det var ändå ganska gammalt och anrikt. Ama gissade på 1960 – 1970-talet nånstans.

Varifrån fick hon dom idéerna, tro?

Jo förstår ni:

9

Badrumskaklet kändes lite flower power sådär.

Ama har alltid sagt att hon inte är redo att få tillbaka 70-talet än, men nu börjar hon tveka. Tyckte faktiskt att det där kaklet var lite skojigt även om det inte skulle få komma upp här hemma.

Vad tycker ni? Är ni redo för 70-talets återkomst och skulle ni tänka er ett sånt där kakel i ert eget badrum?

Gomorron!


Carboneras – del 3

29 januari 2019

 

Efter Carboneras – del 1 och Carboneras – del 2 är det helt logiskt att det nu följer en Carboneras – del 3.

1

Det var ett färgglatt ställe.

2

Dom chica rosa lyktstolparna utefter strandpromenaden hade fina röda lampskärmar.

3

Dom hade matchat blommorna fint mot lyktstolparna också.

4

Här hade dom misslyckats lite med färgsättningen men det må vara dom förlåtet. För även om den där bog… boug… trillingblomman inte var röd så var tjusig mot den vita muren.

5

Vad var det där för skugga då?

6

Jahaja. En sån där mojäng. Det var nog en dubbelskuggning där, för Ama tycker sig se Stalkern på bilden också. Han syns trots att han försöker kamouflera sig bland blomstren.

Att gå runt och kolla på allehanda ting som finns i omgivningen gör faktiskt att man blir lite småsugen på nåt att äta.

7

Den här restaurangen skippade vi. Namnet var inte så tilltalande, fast det är tydligen det spanska ordet för ”kruka”. Att den dessutom var stängd gjorde valet att gå förbi ännu enklare.

8

Istället valde vi en liten tapasbar. För 2,50 euro fick man ett glas vin inklusive en tapa som vi valde själva från en lista. Det blev en chorizo och panerade champinjoner.

9

Efter den stärkande tapan fortsatte vi vår vandring. Det verkar som det kan vara torrt i området, vi såg många kaktusplanteringar.

10

Kaktusar och palmer.

Om ni tycker att ni känner igen er på bilderna…

11

… så kan det bero på den där mannen. Han till vänster alltså. Det är Lawrence of Arabia.

12

Den filmen spelades in i Carboneras. Eller åtminstone bodde filmteamet där från februari till juni 1962 då filmen spelades in. Platsen valdes förmodligen för att det är så torrt och ökenlikt på sina ställen i trakterna runt Almería där Carboneras ligger.

Det var den sista delen av trilogin om Carboneras. Men ännu kan ni inte andas ut helt, det finns fortfarande ett ställe kvar att besöka i den trilogi som även vår lilla rundtur häromveckan blev.

Mot Mazarrón!

Fast det får bli en annan dag.

Gomorron!


Grisfesten i La Mata

28 januari 2019

 

Det är en årlig tradition som vi ogärna missar. Man firar Djurens dag med att bjuda på griskött och öl/vin i La Mata. Köttet får man grilla själv på grillar som ställs ut. En himla trevlig tradition (utom möjligen för grisarna då).

1

Så vi gick dit. Ja. Vi gick.

2

Allt promenerande gjorde att det krävdes en vätskepaus på vägen.

3

Långt bort där nere nånstans hade vi startat promenaden.

Om man bara går till höger på gatan ovanför oss och därefter fortsätter rakt fram och sen bara går och går och går och går och… Ja, ni fattar va? Till slut hamnar man i alla fall här:

4

I La Mata.

Sen fick vi gå lite till, ut mot udden där längst bort i bild.

5

Visst är det konstigt att när man tycker man har gått sååå himla långt så har man inte ens gått 10.000 steg? Märkligt det där med att när man går på ”ovana” ställen så känns det som man går så mycket längre.

Nåja. Vi var framme i alla fall.

6

Som vanligt var det mycket folk där på årets grisfest.

8

Kön till gratisköttet ringlade sig lång.

Även om gratis är gott så är det faktiskt inte alls värt att stå där och köa. Fast vi är rutinerade vid det här laget:

9

Vi hade tagit med egna grejer att grilla. Snygga plasttallrikar och riktiga bestick fick också följa med hemifrån.

10

Tur att grillmästar-Anders har långa armar. Det var rätt trångt om saligheten där vid dom utställda grillarna. Anders hjälpte även andra mindre rutinerade grillare som inte hade med sig nån grilltång eller hade konstiga grillverktyg. En man hade till exempel stora problem att vända köttet med sin medhavda hålslev.

11

Gott blev det. Underbart väder, mycket att titta på och god mat! Kan man begära mer?

12

Ja lite gott att dricka till är ju inte fel. Vi hade tagit med eget kvalitetsvin för att slippa köa i dryckeskön under tiden som maten blev kall. Hmm… Kvalitetsvin? Vi hade köpt en tetra för 1,45 euro. Lättare att bära med på promenaden än en vinflaska i glas. Vinet slank ned i alla fall.

13

Innan vi gick därifrån så testade vi bjudvinet. Även det slank ned.

14

Sen tog vi bussen hem. Vi har trots allt busskort.

En fantastiskt härlig dag!

Hittade ni på nåt kul i helgen?

Gomorron!


Skyltsöndag – bok

27 januari 2019

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Bok.

Denna gång blir det en salig blandning av bilder från veckan som gått och bilder från arkivet.

1

Skylten där längst upp till höger är så sann som den är sagd skriven. Bokälskare går aldrig till sängs ensamma.

Men för att det ska finnas böcker, ja, då krävs det att det finns författare.

2

Jack London är bara ett exempel på en sån som skriver böcker.

När böckerna väl är skrivna så gäller det att få tag i dom också.

3

Det kan man göra på en librería. En bokhandel alltså.

Just den här bokhandelsavdelningen på en kinaaffär här i Torrevieja föll inte riktigt Ama på läppen.

4

Hon var inte sådär jätteintresserad av hamstern Hugos liv och leverne.

Man kan även hitta böcker på bibliotek.

Detta är William J. Clinton Presidential Library and Museum i Little Rock, Arkansas.

Fast det var mer ett museum än bibliotek kan man säga. Det fanns inga böcker, museets utseende ska vara inspirerat av Trinity College Library i Dublin. Alla dom där blåa grejerna var mappar som innehöll brev som presidenten hade fått, och det var ändå bara en bråkdel av dom.

Det finns riktiga bibliotek också, såna som faktiskt har böcker. Dom finns dessutom på närmare håll:

Det här låg i Xàtiva. Mycket närmare!

Men varför gå över ån efter vatten?

7

Detta bibliotek finns på Más Amigos här i Torrevieja. Som medlem i föreningen kan man låna böcker och en fördel (för Ama i alla fall) är att dom allra flesta böckerna är på svenska.

Ama som i många lägen är en bakåtsträvare var länge total motståndare till att läsa böcker annat än i ”äkta bokformat”. När vi skulle åka på en lång kryssning med en massa kläder för olika temperaturer och tillfällen så ”tvingade” Anders henne att testa att läsa böcker på surfplattan. Det rymdes liksom inte så många böcker i packningen.

Jättebra! Att låna böcker från biblioteket över nätet gjorde att vi slapp betala övervikt på flyget. En nackdel dock… Det gick inte att läsa på den vanliga surfplattan utomhus i solljus.

En specifik läsplatta skulle inhandlas.

Ama hittade en jättefin! Fast den kändes lite plastig… Förklaringen var att det var en skylt. Passar ju bra i detta inlägg, men funkar inte att läsa på. Annat än just den informationen som står på skylten då.

Så Ama överlät valet av läsplatta till expertisen.

Kolla vilken skillnad! Surfplattan till vänster är uppskruvad med så stark ljusstyrka som det bara går. Syns inte ett smack, medan den specifika läsplattan är precis hur läsvänlig som helst.

11

På båten fanns det i och för sig ett bibliotek också.

12

Fast Ama hade inte riktigt tid att läsa. En smärre distraktion där… En ölhink, eller?

Nejdå. Bättre än så:

13

En vinhink! Den observante läsaren kanske ser att Anders aldrig skaffade sig en läsplatta utan körde med den gamla modellen av bok när vi var utomhus. Han har alltid varit en bakåtsträvare ifall ni frågar Ama…

Om man nu prioriterar en vinhink före sin läsplatta…

14

… då kan det senare på kvällen vara lättare att titta på en filmatiserad bok istället för att läsa själv. Dessutom får man då båda händerna fria för att trycka i sig poppisar.

Gomorron!


Att vara stark i nyporna…

26 januari 2019

 

… det behövs ibland.

Dessutom ska det vara rätta nypor. När det gäller dom egna nyporna har Ama gjort ett kvalitetstest i bästa Sverker-anda redan år 2010. Utförandet och resultatet av denna mycket vetenskapligt genomförda test kan ni läsa om HÄR.

Nu – åtta år senare – ser bäst-i-test-nyporna ut såhär:

1

Dom är inte så starka i nyporna längre, nyporna. Vissa börjar dessutom bli lite väl bleka i sin fina röda färg.

2

Så Ama investerade i nya. Oj, oj, oj! Dålig färgsortering där.

3

Sådärja – mycket bättre! Nya fina nypor.

Ett smärre problem bara:

4

Kanske borde Ama ha investerat i större nypor?

5

En grundgenomgång visade att det mest var dom röda nyporna som tappat styrkan, börjat bli bleka och gå sönder.

Vid det här laget började Ama tappa orken en aning…

6

… och reservstyrkan tog över för att kolla hur starka dom var.

Påsen med nypor där i förgrunden var en helt oöppnad förpackning som legat i ett mörkt skåp i flera år. Dom borde nog kunna rycka in för att ta över dom utsorterades uppgift.

Men kolla här:

7

Anders klämde bara försiktigt på påsen och då ramlade dom vita nyporna sönder alldeles. Som tur var stod dom röda emot trycket – rött är inte bara fint, det bådar för kvalitet också.

Men ändå… Ama kan sakna sin absoluta favoritklädnypa – den röda längst till vänster. Dom blå och gula av den modellen finns fortfarande kvar, men dom röda är så gott som slut. Förmodligen på grund av att dom fått jobba hårdast under alla dessa år.

Efter att ha begravt dom uttjänta nyporna i soppåsen gjorde Ama det enda rätta:

9

Hedrade dom med ett glas cava på terrassen och hängde tvätten på tork på galgar.

Ett fint avsked för dom gamla trotjänarna.

(Hmm… Undrar om det finns nån blogg där ute i bloggosfären som har skrivit lika mycket om klädnypor? Ama tvivlar på det).

Gomorron!


Carboneras – del 2

25 januari 2019

 

Förra inlägget avslutades med en riktig rysare till cliffhanger, Anders hade hittat en borg! Ama utlovade en spännande fortsättning och den kommer här och nu.

1

Borgar i gatunivå knappt nån meter ovanför havsytan, dom har inte ens Ama nåt emot.

2

Hon insisterade på att få gå in och kolla på den.

3

Gratis inträde var det också, det kan ju knappast bli bättre! Ett enda litet problem bara, nåt som vi ofta glömmer bort… Det där med siestan. Den var såklart siestastängd.

Ama blev alltså räddad av gonggongen, fast vid fel borg om man så säger.

4

En besviken Anders studerade julkrubban utanför…

5

… och klappade om borgen innan vi lämnade den åt sitt öde.

Sen gjorde vi nåt som man bara måste göra i den stan:

6

Vi åt ett par carbonaras i Carboneras. Det hörs ju på namnet att det är obligatoriskt.

Men skam den som ger sig! På kvällen gick vi tillbaks till borgen. En himla tur att den låg så bra till som den gjorde.

7

Se på tusan – då var den öppen.

8

Där inne kunde man studera ytterligare en julkrubba…

9

… man kunde trappa upp och titta på utsikten över borggården…

10

… och man kunde trappa ned och titta på krukor.

11

Fick man bara titta? Kunde man inte peta på dom?

Vet inte, men vi såg inga förbudsskyltar…

12

… så det kan tänkas att vi petade lite, kanske.

13

Sen trappade Ama upp igen – och det gjorde hon så snabbt att inte fotografen hann med. Man kan säga att hon hann hon, men han hann inte han.

Vadan denna brådska?

Jo, hon ville bevisa att hon minsann inte var nån kruka:

14

Taadaaa! Ser ni vad modig Ama var som vågade stå på glaset där oppanför krukutställningen? Inget för en kruka, men för en tuffing var det inga som helst problem. Fast det kanske snarare var krus som ställdes ut… Nåja, utan krus så ställde sig Ama där på glaset i alla fall (krusen lämnade hon alltså kvar där dom var).

Nu gjorde vi lite mer än att bara äta carbonara i Carboneras där emellan borgbesöken, så det finns en uppenbar risk för en del 3 av den här ”intressanta” historien.

Gomorron!