Man får inte ge upp så lätt

 

I förra inlägget försökte Ama ta en selfie i Benidorm med en fågel på huvudet:

Det gick väl sådär.

Men man får inte ge upp så lätt.

Ni kanske minns att Ama hade tagit med sig rester från lunchen i ett ännu tidigare inlägg?

Det är dom hon håller i sin vänstra hand där, samtidigt som hon har fullt upp med att hålla hastighetsbegränsningen. Tur att Ama är en kvinna och således har simultanförmåga.

Nåväl. Beväpnad med mutor och med en fotograf i släptåg (Stalkern, alltså) gick hon tillbaks till ett mycket fågelsäkert ställe i Benidorm.

– Komsi, komsi små duvorna, här finns det mat!

Se vad söt den är, lilla duvan, som är så modig så den törs ta direkt ur handen.

Och se där! En bild på Ama herself(ie) med en fågel på huvudet. Mission accomplished! Man får som sagt var inte ge upp så lätt.

Ja, då var det väl bara att gå därifrån då.

– Men hörrni… Nu får ni väl ändå ta och lugna ned er lite?

Men icket.

Istället brakade det loss totalt. Duvorna var som galna!

Vad tänkte Ama där och då, tro?

Ja, det sa hon till och med högt på den här ytterst korta filmsnutten:

Nästa gång vi åker till Benidorm ska vi nog spela in en skräckfilm i långfilmsformat. Vad sägs om titeln ”Fåglarna”? Eller det känns som det redan kan vara taget… Kanske bättre att skriva en låt och spela in en musikvideo? Oh la paloma blanca skulle den låten kunna heta. Jo. Det känns både nytt och rätt.

Gomorron!

Annons