Den spanska sjukvården…

 

… Ama kan inte annat än berömma den.

Igår klockan 10:30 var det dags för ett återbesök på sjukhuset.

(Tips: Om ni nu inte vill läsa en massa AMAtörmässigt beskrivna detaljer angående gårdagens läkarbesök så kan ni hoppa till sista bilden, efter den kommer en kortare resumé)

Ama berättade för doktor Kirurg om sin dåliga ork och något dåliga aptit, plus att det gör en aning ont i operationsärren på sina ställen vid vissa rörelser.

Doktorn sa att hon skulle boka in Ama för blodtester och dessutom ultraljud av magen. Efter att ha klämt på magen hade hon konstaterat att det förmodligen fanns kvar vätska runt operationssåren som orsakade ömheten och det ordnar kroppen till själv bara man ger den tillräckligt med tid. För att bekräfta det hela ville hon ha ultraljud på innandömet.

Fast där hade vi varit lite smarta och meddelade att Ama hade fastat sen kvällen innan. Doktorn sken upp och skickade iväg Ama på först blodtesttagning och därefter ultraljud med omedelbar verkan. På båda remisserna skrev hon ”brådskande”. När båda grejerna var genomförda skulle vi återkomma till doktorn efter cirka en halv till en timme, så hon skulle hinna få resultaten i sin hand. Ja, eller i datorn, då.

Så när Ama hade blivit stucken och ultraljudad…

… då satt det bra med en frukost. Ja, vi följde den spanska standarden – den där sockerkakan var inte dum alls! (Vi delade på den, nån måtta får det vara…)

Tillbaks till doktorn som kollade resultaten.

Ultraljudet bekräftade det hon hade misstänkt angående vätskan.

Blodtesterna såg bra ut utom en sak som hon tyckte var lite mystisk. Det var två järnvärden som var konstigt motsägelsefulla. Det ”fria järnet” (i blodet) var för lågt, medan det ”lagrade järnet” (i skelettet) var för högt. Hon ringde till en kollega, ”doktor Järn” som kunde kolla direkt, sen sprang hon iväg och lyckades rädda blod från morgonens provtagning som hon såg till att doktor Järn fick. (Där hade Ama tur – den där sockerkakan hade nog sabbat en ny provtagning rejält…)

Efter ytterligare väntan fick Ama det positiva beskedet att den där konstiga järnfördelningen inte var ovanlig i samband med den operation som genomförts, och att det förmodligen också skulle ordna sig med lite mer tid.

Så vid 13:30 var Ama färdigundersökt för den här gången och utsläppt. Samma dag! WOW, liksom. Det hör inte till vanligheterna.

Doktorn konstaterade (precis som flera av er andra i kommentarerna till förra inlägget) att Ama helt enkelt har haft för bråttom. Efter en sån stor operation tar det TID att komma tillbaks, mer tid än Ama riktigt har velat gå med på.

Nytt återbesök om två veckor, och självklart med order om att komma tillbaks ifall måendet blir sämre.

Tänk ändå. Ett ”vanligt” återbesök som utökas med blodtester, ultraljud, extrakoll av järnet i kroppen och svar på dessa tester. Allt detta på tre timmar, samma dag. Den spanska sjukvården kan Ama inte klaga på.

Efter dom positiva beskeden mår Ama bättre. Ett par stenar damp ned från hjärtat, kan man säga.

Nu ska Ama försöka att skynda långsamt.

Gomorron!