Idag gratulerar vi…

 

Anders, som har namnsdag idag.

Det brukar ju vara han som bestämmer hur julen ska bli just på denna dag som idag.

För om Anders braskar, slaskar julen…

… och om Anders slaskar, braskar julen.

Men tänk om han varken braskar eller slaskar?

Han kanske bara plaskar?

Eller traskar?

Det senaste är nog det mest troliga här idag.

Hur ser det ut hos er – braskar eller slaskar det?

Gomorron!

Annons

Det där med att tjuvstarta…

 

… det är verkligen inget som Ama pysslar med.

Hon har inte ens stuckit in näsan i det där väldigt spännande och innehållsrika jultältet utanför Leroy på Zenia Boulevard, även fast det varit oerhört frestande.

Men igår, på Lidl var det väldans nära:

Bautastora julstjärnor för 7 euro styck. Så mycket tjuvstart skulle väl inte det vara ändå, nu när det bara är några fjuttiga dagar kvar till första advent? Fast sen fick Ama syn på skylten. Flor de Pasqua? Det var tydligen inga julstjärnor det där, utan påskblommor. Då gick det ju inte att shoppa loss på en sån, det är ju skitlångt till påsk – hela julen och dessutom kommer fastan däremellan. Snacka om att det skulle ha blivit en rejäl tjuvstart!

Så Ama tröstshoppade några konstiga små kakor på Mercadona istället.

Nej, här tjuvstartas det inte!

Gomorron!

Nånstans går faktiskt gränsen…

 

Ibland händer det att nån törstig liten insekt landar i dricksglaset.

Ama är inte så petig av sig och tänker att ”lite skit rensar magen”. Fast hon brukar ändå fiska upp den törstige tjuvdrickaren med nåt lämpligt bestick eller en servett eller så.

Men nånstans går faktiskt gränsen…

När det kommer till gubbar i vinet är jordgubbar det enda som Ama accepterar.

Sen får dom där tjuvdrickande insekterna inte vara för stora heller, då blir det klagomål (beroende på hur mycket vin som finns kvar i glaset).

Hur gör ni när det landar nåt litet knott i glaset? Dricker upp, fiskar upp och dricker upp, lämnar kvar allt eller kräver ett nytt glas?

Gomorron!

I söndags…

 

… åkte vi ut till bilträffen i Pilar de la Horadada.

Det var rätt många där – både bilar och folk som träffades.

Anders hittade en ”liten” bil som var till salu. Som tur var så insåg till och med han det smått omöjliga med att få ned det där åbäket i garaget.

Det är som sagt bilträff där i Horadada den sista söndagen varje månad. Men inte bara bilträff, nejdå. Det finns en massa loppisgrejer att fynda också.

Och vem har sagt att det ena behöver utesluta det andra? Man kan ju ställa ut bilen och loppisgrejerna samtidigt.

Här verkade det vara nån som fått rena rama snurren…

Vi träffade på andra bilentusiaster också: Patrik, Ami, Ulla och Stig. Och den till synes alltid närvarande Stalkern såklart.

När vi hade tittat klart på bilar och krafs så åkte vi hem…

… och gick ned till Alinghi. Det är ett mycket populärt ställe, så vi fick vänta en sisådär fem minuter innan vi fick vårt bord.

Men den väntan var det klart värt! Vi fick ett härligt bord i solen där vi satt länge och pratade och njöt av maten.

På vägen hem hittade Patrik den här sländan som han skulle ta hem och rädda livet på. Nu gick inte det så bra, och det var kanske likaså bra ändå? Var det inte Törnrosa som stack sig på en slända och sen sov i hundra år? Låter inte sådär jättekul…

Gomorron!

I lördags…

 

… gick vi ned på paseon. Alltid trevligt att se ut över havet och alla dom fina seglingsbåtarna med vita segel som är ute och tuffar runt på helgerna.

Vita segel? Kanske inte… Men segel var det i alla fall.

Vi passade på att ta en tapa medan rejset fortfarande pågick. På Pantasana har dom ofta många smarriga varianter att välja på.

Passerade stora kyrktorget och konstaterade att krubban visserligen verkar vara på gång, men den har krympt betänkligt.

Sen är dom som vanligt sådär hemlighetsfulla av sig. Man undrar ju lite hur det ser ut där bakom skynket?

Jahaja. Sådär ser det ut från ett håll…

… och sådär från en liten annan vinkel. Ska nog bli en krubba av det där också. Hoppas att dom inte glömmer bort bajsande gubben i år, det blir liksom ingen riktig jul utan honom.

Frågan är bara hur det gick till att få dom där bilderna när det var sånt hemlighetsmakeri?

Aha… Det är bra med en inbyggd selfiepinne.

Sen fortsatte vi en bit bortanför kyrkan och fick oss en till tapa i magen på Bella Lola.

Efter det orkade Ama inte fler tapas. Orkade inte gå mycket mer heller än hemåt.

Det är väl som fasen att man inte orkar mer! Kan det ha med åldern att göra?

Nej, åldern har definitivt inget med orken att göra. Kanske är det den friska luften som tröttar?

Ama ska nog önska sig en kärra i julklapp, för själv blev hon så illa tvungen att traska hela vägen hem.

Gomorron!

Skyltsöndag – öga

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Öga.

Denna vecka inriktar sig Ama huvudsakligen på synfel.

Om man får ett rejält och plötsligt synfel kan det vara nödvändigt att akut uppsöka ögonläkaren.

Det fick Anders göra sommaren 2016, då han drabbades av glaskroppsavlossning vilket gjorde att han helt plötsligt såg en massa småsaker som flimrade för ögonen. Det är inte alls så ovanligt, det som är mycket mer sällsynt är att näthinnan kan lossna i samband med det, vilket den gjorde i Anders fall. Eftersom han var duktig och uppsökte ögonläkaren direkt det började flimra för ögonen hann han inte ens märka att det var på gång att gå riktigt åt skogen. På bilden kan man skymta Anders i rummet intill undersökningsrummet, där doktorn höll på att skjuta fast näthinnan igen med hjälp av laser. Det hela slutade lyckligt.

Vid behov av mindre allvarliga synkorrigeringar räcker det med att söka upp en optiker.

Här på Specsavers i Torrevieja har dom ett riktigt skojigt sätt att presentera wiffikoden.

Sen ska man välja glasögon.

Kanske ett par såna här coola runda varianter?

Eller kanske ett par i pilotmodell?

Men ibland måste man nog ta undan glasögonen ifall man inte riktigt tror på vad man ser… (Ama har inte tagit bilden, men hon tvingade Anders att gå in på herrtoan igen för att fixa fram bevis).

Jodå. Det finns glasögon…

… sen finns det uppenbarligen glassögon också.

Om man tycker att det finns för många ögon som stirrar på en…

… då kan man helt enkelt peta dom i ögat.

Fast då gäller det att man når upp, annars blir det svårt. (Det fanns skyltar som sa att man inte fick gå fram till ögat där i Dallas, men dom ”såg” vi inte. Det är inte alltid man har ögonen med sig).

Idag är det sista söndagen i november och nästa vecka är det första advent. En vecka kvar tills det är fullt tillåtet att gå all-in med julen – ni har väl inte tjuvstartat?

Gomorron!

Den spanska sjukvården…

 

… Ama kan inte annat än berömma den.

Igår klockan 10:30 var det dags för ett återbesök på sjukhuset.

(Tips: Om ni nu inte vill läsa en massa AMAtörmässigt beskrivna detaljer angående gårdagens läkarbesök så kan ni hoppa till sista bilden, efter den kommer en kortare resumé)

Ama berättade för doktor Kirurg om sin dåliga ork och något dåliga aptit, plus att det gör en aning ont i operationsärren på sina ställen vid vissa rörelser.

Doktorn sa att hon skulle boka in Ama för blodtester och dessutom ultraljud av magen. Efter att ha klämt på magen hade hon konstaterat att det förmodligen fanns kvar vätska runt operationssåren som orsakade ömheten och det ordnar kroppen till själv bara man ger den tillräckligt med tid. För att bekräfta det hela ville hon ha ultraljud på innandömet.

Fast där hade vi varit lite smarta och meddelade att Ama hade fastat sen kvällen innan. Doktorn sken upp och skickade iväg Ama på först blodtesttagning och därefter ultraljud med omedelbar verkan. På båda remisserna skrev hon ”brådskande”. När båda grejerna var genomförda skulle vi återkomma till doktorn efter cirka en halv till en timme, så hon skulle hinna få resultaten i sin hand. Ja, eller i datorn, då.

Så när Ama hade blivit stucken och ultraljudad…

… då satt det bra med en frukost. Ja, vi följde den spanska standarden – den där sockerkakan var inte dum alls! (Vi delade på den, nån måtta får det vara…)

Tillbaks till doktorn som kollade resultaten.

Ultraljudet bekräftade det hon hade misstänkt angående vätskan.

Blodtesterna såg bra ut utom en sak som hon tyckte var lite mystisk. Det var två järnvärden som var konstigt motsägelsefulla. Det ”fria järnet” (i blodet) var för lågt, medan det ”lagrade järnet” (i skelettet) var för högt. Hon ringde till en kollega, ”doktor Järn” som kunde kolla direkt, sen sprang hon iväg och lyckades rädda blod från morgonens provtagning som hon såg till att doktor Järn fick. (Där hade Ama tur – den där sockerkakan hade nog sabbat en ny provtagning rejält…)

Efter ytterligare väntan fick Ama det positiva beskedet att den där konstiga järnfördelningen inte var ovanlig i samband med den operation som genomförts, och att det förmodligen också skulle ordna sig med lite mer tid.

Så vid 13:30 var Ama färdigundersökt för den här gången och utsläppt. Samma dag! WOW, liksom. Det hör inte till vanligheterna.

Doktorn konstaterade (precis som flera av er andra i kommentarerna till förra inlägget) att Ama helt enkelt har haft för bråttom. Efter en sån stor operation tar det TID att komma tillbaks, mer tid än Ama riktigt har velat gå med på.

Nytt återbesök om två veckor, och självklart med order om att komma tillbaks ifall måendet blir sämre.

Tänk ändå. Ett ”vanligt” återbesök som utökas med blodtester, ultraljud, extrakoll av järnet i kroppen och svar på dessa tester. Allt detta på tre timmar, samma dag. Den spanska sjukvården kan Ama inte klaga på.

Efter dom positiva beskeden mår Ama bättre. Ett par stenar damp ned från hjärtat, kan man säga.

Nu ska Ama försöka att skynda långsamt.

Gomorron!

Igår var det torsdag…

 

… så då passade vi på att gå ned till Más Amigos för att avnjuta veckans macka, som igår var en klassisk räkmacka. Tur att vi gjorde det, för det var sista gången för i år som torsdagsmackan serverades – återkommer efter årsskiftet.

Anders fick inleda med kökshandräckning genom att hjälpa Jeanette med en halvmeter på längden. Populärt med tordagsmackan, så den delen av porslinet som var mer lättåtkomlig befann sig redan i diskmaskinen.

Sen var det bara att hugga in – smarrigt! Fast Ama fick bara i sig halva.

Efter att ha käkat upp mackorna (Anders fick extra tilldelning) och surrat lite med folk så gick vi ned till strandpromenaden. Vädret har varit ovanligt grått och trist denna november, men ett par tappra badentusiaster fanns det nere på Playa del Cura ändå.

Tittade man ut över havet så såg man att solen kämpade tappert för att komma fram för att glädja oss alla.

Ama passade på att testa zoomen igen. Såg inte alls fel ut där ute på seglingsbåten.

Idag på förmiddagen ska Ama tillbaks till tant doktorn på ett planerat återbesök. Känns väl i stort sett bra, men det är ett par frågor som Ama vill dryfta med läkaren. Som exempelvis att orken inte kommer tillbaks i den takt som Ama vill, plus att aptiten inte är på samma nivå som den brukar. Det ena ger väl det andra – om man inte äter ordentligt så orkar man inte lika mycket, kan tro.

Taskig tajming kan man tycka – nedsatt aptit samtidigt som det pågår en tapasmara.

Får väl höra vad doktorn har att säga.

Hoppas ni får en fin fredag!

Gomorron!

Det där med hur det parkeras i Spanien…

 

… det har Trafikpolis-Ama gnölat över nån gång förut som ni kanske minns.

Ett exempel:

Varför inte fylla hela korsningen med parkerade bilar? Sikten blir sååå mycket bättre då.

Men!

Ibland blir hon imponerad över hur dom faktiskt kan lyckas riktigt bra med sina parkeringar emellanåt.

Som här.

Ni kanske inte ser hur fantastisk den där parkeringen egentligen är, så Ama backar ut en bit:

Att få plats med den stora bilen på den lilla platsen är rätt snyggt jobbat. Att man sen måste parkera en aning över den där trädplanteringen kan ju inte hjälpas. Lägg särskilt märke till hur det där gula området precis bakom bilen – det som indikerar parkeringsförbud – har undvikits.

Eloge!

Det trodde ni inte att Ama skulle säga om en parkerad bil här i Spanien, va?

Gomorron!

Testing, testing

 

När vi var ute i helgen och motionerade på tapasmaran så passade Ama på att testa sin nya kamera. Den ska enligt uppgift ha bättre zoom och bättre ljusvärde än den förra, som för övrigt ser i princip likadan ut.

Nere vid nya marinan testade Ama zoomen:

Hon såg nåt intressant där bland masterna som hon ville titta närmare på. Ser ni vad?

Okej. Det var kanske inte det lättaste, Ama hjälper till:

Vad var det som hängde och dinglade där borta i masten?

Aha. En kille. Zoomen fick godkänt.

Sen kollade vi upp det där med ljusvärdet och fotade inomhus utan blixt. Fast det där var nog lite fusk – väldigt mycket ljusinsläpp från fönstret.

Som tur var så träffade vi på ett glatt gäng som vi gjorde sällskap med lite längre in på en annan restaurang:

Ama, Fredrik, Annica, Carolin och Christer. Jomen den icke-blixt-bilden fick väl också godkänt. (Om nu någon eller några ser lite suddiga ut så kan det kanske bero på glasens innehåll?).

Amas mycket vetenskapliga test av den nya kameran gav den helt klart godkänt, så den får följa med på nya äventyr framöver.

Om den nu överlever, vill säga. Ama är rätt duktig på att ta sönder sina kameror. Några exempel på detta kan ni se HÄR.

Fast OM den nu skulle gå ett dystert öde till mötes så har Ama minst två fina, röda reservkameror, en blå undervattenskamera och en vit mobiltelefon som också går att fota med. Ni förstår vad det innebär va? Ni kommer inte undan…

Gomorron!