Traditioner är till för att hållas!

 

Den här traditionen till exempel:

Hall-å-vin!

Fast det där är en arkivbild från 2015. Årets Hall-å-vin kommer att firas på ett något annorlunda vis.

Igår packades nämligen den röda väskan:

Hmm… Ser den inte en anings liten ut?

Å andra sidan gick gårdagens resa inte så långt heller:

Bara till sjukhuset Quiron.

Där checkade vi in på vårt all-inclusive-rum. Fast det är bara Ama som har all-inclusive, Anders får nöja sig med att frukost ingår.

I tisdags förra veckan hade Ama återbesök hos tant Kirurg. Hon ordnade med tider för pre-operativa kontroller som genomfördes dagen efter. När narkosläkaren då kollade resultaten från blodtesterna så sa han ”Perfecto!”. Sånt känns bra.

Så Hall-o-vin kommer att firas lite annorlunda.

Ama misstänker att dom på sjukhuset skulle ogilla ifall hon intog sin vanliga pose i den här hallen med vinflaskan i högsta hugg. Igår testade hon ändå ifall det skulle kunna funka, men drycken var nån sorts ”tvättmedel” som skulle rensa ledningarna inför det som komma skall idag.

Här fick Ama nya kläder också – i det där blåa, platta paketet är det en chick klänning med ett väldigt högt sprund i bak. Just dom där mörkblåa är av engångsmodellen.

Idag ska nämligen operation ”Laga Ama” genomföras. Själva operationen och rehabiliteringen efter är inget hon direkt ser fram emot, men OJ vad skönt det ska bli att bli av med stomipåsen! (Ifall ni har missat vad som hände så finns det att läsa HÄR).

Lite Halloweenkänsla blir det trots allt. Läkarna kan se nog så scary ut i sina operationsmunderingar och Ama hoppas att dom tricksar till det bra och att det blir en utomordentlig treatment. Ama vill alltså ha både trick och treat(ment) idag. Nån renodlad treat kan hon nog se sig i stjärnorna efter – det har utlovats minst två dagars fasta här.

Precis som rubriken säger så är traditioner till för att hållas, och det börjar ju bli något av en tradition att Ama opereras på det här sjukhuset.

Vissa traditioner är onekligen roligare än andra och Ama hoppas ni får en skojigare Hall-å-vin!

Men nu – låt ”operation reparation” börja – wish me luck!

Gomorron!

PS: Inlägget är tidsinställt, möjligen ligger Ama under kniven just nu när ni läser detta. Vet inte riktigt när orken att blogga kommer tillbaka, kan bli lite tyst här ett tag.

Annons

Det där med att köpa sig tid, fungerar det verkligen så bra?

 

Ni kanske minns det HÄR inlägget? Där försökte vi köpa oss tid med hjälp av provisoriska lösningar.

Frågan är: Det där med att köpa sig tid, fungerar det verkligen så bra?

Här kommer en liten uppföljning i anslutning till den frågan.

Toastolen. Jodå, den spolar och har hälsan. Vad vore väl livet utan buntband?

Den glaciärbyggande kylen. Den fungerar alldeles utmärkt nu tack vare den där plastlådan vi fick som doggybag på en restaurang. Sen den ersatte originalkärlet undertill så har vi inte behövt frosta av en endaste gång.

Efraim. E-tangenten på Amas bloggmojäng alltså. Den gick i strejk var och varannan gång den skulle utföra sin uppgift och skriva ett ”e”, men nu sköter den sig nästintill exemplariskt efter den storstädning av tangentbordet som genomfördes.

Så långt allt väl.

Men sen…

Klockan som lyser i taket. Där har det inte gått fullt så bra…

Den har fått tokspel och ställer om sig själv hela tiden. Minuterna går rätt, men timmarna hoppar hit och dit och gör lite som dom vill. Härom morgonen vaknade Ama, ruskade i Anders och sa att vi hade försovit oss. Klockan i taket visade 08:20. Anders tittade yrvaket på klockan på mobilen. Den var 06:20… Natten därpå vaknade Ama till och klockan var 11:59. Inte möjligt, tänkte hon och kollade mobilen – den var 01:59… Morgonen efter gick den rätt igen utan att nån petat på den. En annan gång visade den 14:31 – men då var det mitt i natten och becksvart ute så den enkla gick Ama inte på. Haha!

Eftersom spanjorer inte verkar gilla att se tiden i taket så har jakten på en sån klocka gått åt skogen här. Vi har istället beställt en via Ami och Patrik från Clas Olsson. Tack på förhand! Ama älskar verkligen det där med att se tiden i taket när hon vaknar till på natten, men att ha en klocka som tror att varje dag är den första april gör det inte lika bra på nåt vis.

Att köpa en klocka är väl egentligen också att köpa sig tid på riktigt, när man tänker efter?

Och apropå köpa tid:

Det gjorde vi även när vår termometer gav upp. Eller gav upp… Den till höger är vår gamla, och där började enheten för utomhustemperaturen käka batterier nåt helt otroligt. Så vi investerade i en ny, den där till vänster.

Men kolla bara… Den nya visade tiden helt uppåt väggarna! (Fast tyvärr inte uppe i taket). Den gamla visade helt rätt där på bilden.

Aha… Vi tog bort den där skyddshinnan som visade fel och satte i batterier, sen dess har den fungerat klanderfritt. Där har vi också köpt tid, alltså. Bokstavligen. Tid och temperatur.

Sen är det ju också så att en olycka sällan kommer ensam.

Anders datorskärm inne på kontoret la av igår natt. Att Ama vet att det var på natten beror på att det var den som orsakade att en säkring hade gått då hon behövde lyse när hon skulle… pudra näsan.

Får se om han lyckas få liv i den. Det vanliga med att ruska och klappa till den funkade inte och då kommer ju plan B in – skruva isär. Den är 2,5 år gammal och garantin var på 2 år. Typiskt va? Man kan nästan tro att det är tidsinställt på nåt vis.

Om han inte lyckas få liv i den så får vi nog göra som den här hunden:

”Shop ‘til we drop”.

Jodå. Det där med att köpa sig tid funkar hyfsat bra både bildligt och på riktigt. Men själva tiden kan man som sagt var inte göra nånting åt – inte länge kvar på födelsedagsmånaden nu.

Gomorron!

Tiden går fort när man har roligt…

 

… och visst har tiden rusat iväg även denna helg, trots att vi fick en timme extra i söndags.

Det har blivit rejält mycket kyligare. Att solen står betydligt lägre nu märks inte minst på att dom där solskyddsgrejsen över paseon nere på stan inte skuggar ett endaste dugg. Å andra sidan är det skönt att få solens strålar på sig nu.

I lördags hittade vi ett citronträd som verkligen dignade med frukter. Vi passade på att palla ett gäng.

Ooops! Det var Calles och Lottas träd, det är dom som går där bredvid Stalkern. Som tur var gömde han påsen med stöldgodset rätt bra.

Vi käkade supergoda pizzor som dom har på restaurangen La Terrazza. Calles carbonara såg inte heller fel ut. Tack för trevligt sällskap på lunchen och tack även för dom fina citronerna!

I söndags var det sista söndagen i denna födelsedagsmånad (vart tar tiden vägen???) och vi åkte iväg till den månatliga bilträffen i Pilar de la Horadada.

Dom hade en hel flock med fina vespor i glada färger.

Vi mötte upp med Fredrik, Annica, Christer och Carolin där på träffen. Anders verkar berätta nån sorts rövarhistoria…

Det finns även en liten marknad och ett gäng loppisstånd på området och där kunde man verkligen göra finfina fynd!

Eller vad sägs om detta:

En mix för chokladmuffins. Annica kollade och den var ändå relativt färsk, utgångsdatum var så pass nyligt som i augusti i år. Ama funderar på att kanske ha en liten loppis nästa gång det är dags för städning av skafferiet.

Här var det ännu en mycket användbar pryl:

Ett litet golfset som man med fördel kan använda när man sitter på toa. Ska man bli bra i golf är det väl viktigt att träna så ofta man kan?

Sen fanns det faktiskt några bilar på den där bilträffen också.

Den här blev Ama oerhört kär i:

Kolla vilken söt liten rackare!

Såg ut som en korsning mellan en liten Fiat och en bubbla på nåt vis. Vi undrade allihopa vad det kunde vara för en bil?

Anders konstaterade dock att den kanske var lite i minsta laget.

Sen åkte vi hem till Carolin och Fredrik där vi tog en gofika…

… och därefter gick vi ut och käkade en golunch.

En mycket trevlig bil- och folkträff!

Fast Ama kunde inte riktigt släppa det där med den gulliga bilen. Vad var det för en rackare?

Hon fotade av en ledtråd:

Citroën CV4 hade hon hört talas om, men den där bilen stämde inte alls in på hur en sån ser ut. Så när hon kom hem googlade hon på ”cv4 bil” och fick då träff direkt.  Det var en Renault 4CV som tydligen tillverkades mellan 1946 och 1961. Se där! Nu hade hon lärt sig nåt nytt igen. Tyvärr är det nog borta inom en väldigt snar framtid.

Ja, helgen är slut och den har varit väldans trevlig. Hoppas ni också har haft en fin helg!

Gomorron!

Skyltsöndag – vy

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Vy.

Den här gången ska Ama fatta sig kort. Vy-kort, alltså.

Det är himla bra när dom sätter upp skyltar så man kan involvera sig själv i vykorten. Fast då krävs det ju att man har med sig nån som fotar också – selfiearmarna räcker liksom inte till.

Den där skylten fanns i Little Rock (Näha! Det hade ni väl aldrig kunnat lista ut?) just utanför Bill Clintons presidentbibliotek.

Ett annat exempel från Puntarenas i Costa Rica.

Sådär! Då hade Ama fattat sig kort med vykort.

När det kommer till vyer har Ama sett en himla massa såna där man bara häpnar och står och gapar över dess storslagenhet.

Ama tillåter sig bara att välja ut en bild (hon har ju lovat att fatta sig kort).

Det får bli denna:

När Ama tog den här bilden i Monument Valley, i gränslandet mellan Arizona och Utah, så tänkte hon ”Naturen är storslagen, människan är liten”. Till och med Anders ser lite pluttig ut där.

Men Anders får också chansen att välja ut sin favoritvy bland dom drygt 85.000 bilder som finns i vårt arkiv.

Han valde denna:

Amas premiärdopp ifjol vid Copacabana, Rio, som Anders hade i uppdrag att fixa bildbevis till.  Det där med ”står bara och gapar” över vyn stämmer nog även här…

Sådärja! Då var det här inlägget slut – snacka om att Ama lyckades fatta sig kort ändå!

Nu är det väl dags att ge sig ut på klockjakt dårå. Även om det är skönt med sovmorgon så tycker Ama att det är helt onödigt med den här tidsdribblingen. Om man ändå hade fått nån timme i ränta för den där dom snodde i våras så vore det kanske nån mening med det hela… Fast nu pratas det om att dribblingen ska bort – hoppas, hoppas!

Ett kort på vyn över klocktornet i Oropesa. Den klockan behöver vi tack och lov inte ställa om.

Ooops… Inlägget var visst inte riktigt slut ändå. Ama ber så hemskt mycket om ursäkt.

Gomorron!

En liten sammanfattning…

 

… av dom senaste dagarna här i Torrevieja kan ju vara på sin plats.

I torsdags vid sextiden gick vi ned till vattenfallet/blå bänkarna.

Där avnjöt vi en god middag och en riktigt trevlig kväll med Lotta och Calle.

Igår var det fulväder enligt prognosen, men solen sken på rätt bra ändå och det var hyfsat många nere på stranden.

Vi hittade en (för oss) ny laddad plats på den lokala busstationen nere på stan. Här kan man ladda sin telefon när man är ute och går – hur perfekt som helst!

Ja, om man nu bara hade haft med sig sin laddsladd vill säga.

Vi återvände till vattenfallet/blå bänkarna. Den observante läsaren kan se att det är tidigare på dan här. Solen kommer mer in från vänster än på den första bilden.

Vi intog en härlig och smarrig thailunch där – det var ju ändå fredag!

När vi skulle gå hemåt igen blev det ett himla pådrag med brandbilar och polisbilar. Nejdå. VI hade inte gjort nåt!

Men ännu en gång… Det hade tydligen börjat rasa ned grejer från huset. Här gäller det onekligen att se upp – eller att INTE se upp, utan snarare hålla sig undan. Det gäller verkligen att inte vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Vi har sett mängder med exempel på att byggnaderna inte alltid är sådär väldans hållbara här nere.

Vår inledning på helgen har inte alls varit så dum – hur har er varit?

Gomorron!

 

♫ ♫♪♪ Öppna din dörr… ♫ ♫♪♪

 

Det försökte Anders göra då när vi var i Cáseres.

Han började väldigt ambitiöst med att öva på dom där inramade dörrklapparna redan på hotellet.

Första försöket ute i den riktiga världen gick däremot inte så bra.

Varför då, kan man kanske undra?

Jo, den var nämligen ditmålad.

Sen hittade han en riktig dörr.

Funkade inte så bra där heller. Sen kan man ju undra varför i allsindar dom har dörrklapparna så himla högt upp? Spanjorerna är som regel inte så värst långa och till och med Anders var tvungen att stå på tå för att nå upp.

Anders blev lite törstig av ansträngningen…

… men ölbaren utanför kyrkan hade tyvärr inte öppnat ännu.

Han ser bra matt ut där, eller hur?

Ännu en oöppnad dörr. Där fanns det inte ens en dörrklapp, bara en dörrlapp.

Där var det en dörr som redan var öppen, men det var liksom ingen sport.

Till slut kom han på att det kanske var likaså bra att välja en sån där dörr som redan var öppen.

Men visst är det typisk!

Då hade det hunnit bli kö in.

Nej, det där med att öppna dörrar var inte alls så enkelt som han hade trott.

Om man nu inte kan komma in i tempel genom att öppna dörrar…

… då är det kanske bäst att försjunka i kontemplation och fundera över sina rötter. Eller någon annans rötter – trädets, till exempel.

Gomorron!

Varför kommer posten sällan fram som den ska?

 

Igår bestämde vi oss för att promenera på nåt annat ställe än vad vi vanligen brukar, så vi började med att hämta bilen i garaget.

Där nere var det en uppfräschning på gång. Funderade om vi ville ha bilen i en annan färg när tillfället gavs, men nej, röd bil är nog det bästa, och killen höll på att måla det vita just då.

Hit åkte vi:

Till dom lustiga gröna små husen vid Laguna Azul – den blåa sjön, eller Laguna de La Mata som den också heter.

Där såg vi ett gäng färgglada fåglar flyga runt. Papegojor?

Nej, det såg snarare ut som…

… duvor?

Jodå. Det var duvor. Målade i käcka färger. För vet du va? Dom där lustiga gröna små husen är nämligen duvslag.

Dom som äger duvorna har av nån anledning en viss förkärlek att måla dom i klatschiga färger. Dom vita hade en grön och en röd vinge. Kanske för att skilja på styrbord och babord? Kan behövas för att navigera rätt – kanske är det brevduvor tillhörande PostSyd?

Dom flaxade runt och såg ut att vilja landa på just det där taket, men dom vågade inte riktigt.

Ama undrade varför, det där såg väl inte så farligt ut?

Aha… Därför. Dom var helt enkelt rädda för brevbäraren. Förmodligen är det samma fenomen som gäller för PostNord. Det är säkert därför posten sällan kommer fram som den ska.

Ja ni ser. Om det är något ni undrar över så kan ni oftast hitta svaret här i Ama-bloggen.

Fast varför målar dom duvorna? Det vete sjutton… Eller så är det helt enkelt för det där med navigeringens skull. (Grönt och rött för styrbord och babord, ifall ni har glömt det ni läste lite högre upp).

Gomorron!

Det går mot höst

 

Det är fortfarande varmt och skönt här nere, men det har blivit en liten förändring:

Ni ser va? Ganska mycket folk på stränderna fortfarande, men inte alls lika många parasoller.

Det gäller att försöka fånga solens strålar så mycket det bara går.

Själva är vi inte nere på den sandiga stranden, men vi går mer och mer på dom soliga sidorna av gatorna än på dom skuggiga delarna.

Hur har ni märkt av höstens intåg så här långt?

A room with a view?

 

Vårt hotell i Cáseres hade en fantastisk utsikt.

Tittade man åt ena hållet såg man detta…

… åt andra hållet såg man detta…

… och rakt fram såg man en tjusigt snedtak.

Tegelklädda snedtak verkade dom mycket förtjusta i där i stan:

Det här snedtaket kan vara ett av dom brantaste som Ama någonsin sett.

Som sagt, dom där snedtaken var väldigt populära.

Ni kanske minns detta:

Den väldigt blåa korridoren som ledde fram till vårt rum. Ama tyckte den var läcker, ända fram tills vi gick ned en trappa till frukosten dan efter – dom hade helt klart gett oss ett rum på fel våningsplan.

Kolla bara vad fint det var på våningen under!

Nu börjar det likna nåt! Se så fint vi matchar där i spegeln också.

Vi hade alltså fått ett rum med en utsikt (fast kanske inte den vackraste) på ett våningsplan som var målat i fel färg.

Men dom viktigaste kriterierna var ändå uppfyllda, nämligen att det fanns wiffi, dusch och toalett på rummet…

… och att det låg väldigt centralt. Hotellet är det vid pilen längst till vänster, precis bredvid Plaza Mayor och dom gamla delarna av stan.

Det är nog det viktigaste. Wiffi, dusch och toa på rummet och läget, läget, läget. Plus att det absolut inte ska finnas ett garage som involverar en bilhiss.

Hur tänker ni när ni bokar hotell?

Gomorron!

Stora fordon på trånga ställen…

 

… det gör alltid Ama väldigt nervös.

Efter att ha ojat sig över bussen på torget i Oropesa, så fortsatte färden till Cáseres.

I ärlighetens namn är det inte bara stora fordon som gör Ama nervös när det blir lite trångt. När vi skulle köra in i stan med vår lilla bil så blev det en anings tjorvigt. Ama valde då att studera arbetaren där i backspegeln istället för att ”hjälpa” Anders genom den där rondellen. Lite oansvarigt av henne, faktiskt, men Anders var nöjd med den arbetsfördelningen.

Här var det ett något större fordon som hade trasslat sig in bland gränderna.

Killen i den tillhörande korgen höll på att sätta upp såna där dekorativa elledningar som alltid går härs och tvärs genom städerna här i Spanien. Ama slutar aldrig förvånas över att elen funkar överhuvudtaget.

Vi fick en liten påminnelse av dom här grabbarna.

Nämligen att det var:

Dags för lunch! Så vi tog sikte på en trevlig uteservering. Om Ama minns rätt från körlektionerna så betyder den där skylten ”Annan fara”. Nog så talande. Eller inte – ”Annan fara”? Det är väl ändå rätt bra att få veta precis vad man ska vara rädd för?

Nåja.

Vi satte oss ned och började tugga i oss lite mat.

Plötsligt fick Ama syn på detta:

Någon hade vikt den där skylten åt sidan! Vojne, vojne! Undrar varför? (Jodå, Ama kan vara observant även när hon äter, men det troligaste är nog att vi väntade på huvudrätten)

Strax efteråt kom svaret:

Ooops… Det kommer aldrig att gå!

Servitörerna skyndade fram och höll undan parasollerna när lastbilen passerade.

Sen klarade den sig preciiis förbi den där skylten.

Se där! Killen var ordentlig och satte tillbaks skylten när den hade passerats. Oväntat, men en trevlig syn. Ganska smart också när man tänker efter. Om en skylt inte passar dig – flytta helt enkelt undan den tills du är klar med det du tänkt göra.

Lite småtrångt efter också, men lastbilen var strax borta. Dramatiken var över och vi kunde fortsätta att tugga i oss vår lunch.

Jodå. Stora fordon på trånga ställen det gör alltid Ama väldigt nervös.

Kan det kanske vara så att Ama oroar sig för mycket i onödan ibland?

Gomorron!