Sand, sand och åter sand…

 

Det finns verkligen mycket sand här i stan.

Dom flesta tycker den är trevlig och njuter av att tillbringa sin tid på nån av dom många sandstränder vi har här.

Men ibland hopar sig molnen och då kan man börja oroa sig en aning.

Speciellt när dom intar den där kulören. Sandfärgade.

Tydligen kommer sanden farandes i skyn från Sahara…

… och det blir verkligen sandskitigt överallt när den regnar ned. Särskilt när det fjösregnar.

Vi är väldigt glada att ha garage till vår bil, men terrassen klarar sig såklart inte undan det där regnet.

Hur bekämpar man då bäst den sand som trillat ned?

Jo:

Med sandpapper, såklart! Åååhh… Rusta! Måste vara kvar sen innan vi flyttade ned hit till Spanien. Kvalitetssandpapper från en kvalitetsaffär.

Man måste röra om färgen i burken väldigt ordentligt. Det behövs, den är nog minst fem år gammal.

Sen är det bara att måla…

… och vips! Bländande vitt. Så pass bländande vitt att man måste ta på sig solglasögonen när man tittar ut på terrassen.

Men snart kommer det nog ett nytt sandregn, så det där bländande blir täckt av bruna prickar igen. Så bra! Eller inte…

Apropå särskrivning

 

Ama nämnde i förra inlägget, citat: ”Det är tur att inte alla särskriver”.

Men i vissa fall hade det faktiskt inte varit så dumt ifall man hade gjort det.

Ett exempel:

Ni ser där på översta raden på ayuntamientot i Guadix?

Eller det syns faktiskt inte så bra, Ama zoomar in:

Lite luft där mellan orden hade inte skadat. Eller så har kanske Ama hittat världens längsta ord?

Ja, så måste det ju vara – Ama ska genast kontakta Guinness rekordbok!

Alternativ tar hon sig en Guinness.

Att hon inte ser så glad ut kan bero på att hon inte gillar Guinness, men inte hade mage att beställa en lager när vi besökte bryggeriet.

Hoppas er helg har varit fin – hittade ni på nåt skoj?

Gomorron!