Lite VÄL mycket spänning…

 

I förra inlägget skrev Ama att det igår var dags för en ny hamn, och så höll det på att bli, men på ett ganska oväntat sätt.

Meningen från början var att vi skulle återvända till staden Kotor i Montenegro där vi var och klättrade på berget förra veckan.

Tidigt igår morse kom vi in i den lugna viken och kaptenen ankrade utanför Kotor, precis som förra gången. Tenderbåtarna gjorde sig beredda att föra oss iland.

Men plötsligt blåste det upp. Och det rejält! Rakt in från sidan på vår skuta som därigenom blev ett gigantiskt vindfång.

Man blir inte sådär jätteglad när det ljuder en lång signal och kaptenen ropar:

– Crew alert! Crew alert! Crew alert!

Och det utan att först ropa ”For practice only” tre gånger innan dess.

Så personalen intog bland annat sina poster utanför hissarna för att hindra folk att åka i dessa och för att vara beredda på att visa passagerarna till sina mötesplatser vid nödlägen.

Här var utsikten över land, på lagom håll. Till en början i alla fall. Vi tittar lite närmare på den där inringade delen:

När fartyget slet sig från sin förankring så vi var grymt nära att åka upp på land. Ama använde inte nån zoom när den ovanstående bilden togs.

På den här filmen kan ni se hur nära vi verkligen var att lägga till vid en kaj som inte alls var anpassad för vår bautaskuta:

Ruggigt nära en ofrivillig landgång där.

Här hör man en del av den information vi fick när alla blev beordrade att gå till våra hytter och stanna där för att invänta vidare besked:

Kändes dock ”tryggt” mest hela tiden, vi var ju inte så väldigt långt från land trots allt. När vi var på säkert vatten igen så meddelade kaptenen att det inte fanns nåt vattenläckage, och han trodde inte heller att vi faktiskt hade haft grundkänning så att båtens skrov hade tagit nån skada. I hamnen som vi kommer till idag ska dom skicka ned dykare för att kolla att så verkligen är fallet.

Här ser man hur skeppet rörde sig:

1. Originalankringsplatsen som båten slet sig från
2. ”Hamnen” som vi nästan la till vid
3. Nya ankringsplatsen när kaptenen hade rett ut det hela

En väldigt spännande upplevelse, fast Ama skulle hellre ha sett att det såg ut som senast vi var i Kotor:

Samma ställe, men betydligt lugnare.

Vi bestämde oss för att inte alls gå iland. Dels hade vi redan sett stan (och klättrat upp på berget – ja, Ama är fortfarande stolt över den bedriften) och dessutom ville vi inte riskera att det blåste upp sådär mycket igen så att vi inte kom tillbaks innan det var dags för middagen.

Man måste prioritera rätt här i livet.

Gomorron!