En nära-döden-upplevelse som sen blev kanooon!

 

Det hade vi igår.

På vår väg mot Cartagena åkte vi först ut en sväng på landsbygden sydväst om stan.

Det var fint där ute på landet och Ama fotade den här vackra akvedukten (som snarare verkar vara en bro av nåt slag när man tittar närmare på den?).

Vi fnissade lite åt att dom här hade byggt upp ett fartgupp, den var guppig nog som den var i original, vägen.

Men sen började det…

Vägen var väldigt krokig…

… och smal.

Fast utsikten var fin.

Vägen var väldigt krokig…

… och smal.

Fast utsikten var fin.

Ibland var vägen både krokig och smal fast med en fin utsikt på en och samma gång, typ. Som ni ser i backspegeln var Ama fortfarande med. Fast hon pep en hel del och höll nog andan halva vägen upp. Minst! Helt klart en nära-döden-upplevelse! Anders delade inte den åsikten, hans inställning var snarare ”det här är väl ingenting, sluta sjåpa dig!”.

Till slut kom vi fram till målet och Ama kunde andas ut. Då fick Anders vatten på sin kvarn:

Den här husbilen hade kört samma väg… Liite större än vår lilla Toyota, kan man säga.

Vad var målet då?

Jo det här:

Batería del Jorel. En gammal nedlagd och restaurerad försvarsanläggning som ligger på  Cabo Tiñoso, 218 meter över havet.

Det var här som delar av filmen ”Kanonerna på Navarone” spelades in.

Så det som började med en nära-döden-upplevelse…

… blev sen kanooon!

Fast här visste Ama att vi var tvungna att åka den där vägen ner igen – hon är verkligen duktig på att oroa sig.

Ner kom vi, och efter en natt i Cartagena så är vi nu hemma igen. Men det lär komma fler inlägg från den lilla trippen här framöver – man kan hinna med mycket på ett dygn.

Ha en skön lill-lördagskväll!

Annons

– Vart är vi på väg???

 

Det utbrast Ama i förrgår på förmiddagen när hon hörde hur Tomtom sa ”Vägtull?” ute på kontoret. Anders var helt klart på gång att ställa in nån destination på GPS-en.

Efter moget övervägande senare samma eftermiddag…

… så valde vi den röda väskan. Kändes tryggt.

Igår stoppade vi in väskan i bilen och körde söderöver på ganska stora vägar…

… och även på något mindre sådana. Den här typen av vägar gillar Ama. NOT! Vid ett tillfälle utbrast hon ”Du får köra max 30 här, Anders, och du kör nästan 40!!!”.

På såna här vägar borde Ama helt enkelt blunda. Skulle vara lugnast så, men hur skulle hon då kunna ”hjälpa till” att köra?

Trots Amas pipande så gjorde vi till och med en omkörning:

Jodå. Bara så att… Men vi hade nog inte hunnit upp cyklisten om det inte varit uppför just där.

När Ama vågade släppa blicken från vägen en stund fick hon se sina första blommande mandelträd för i år. Vackert!

Till slut nådde vi fram till lite mer civiliserade trakter.

Hittade vårt hotell…

… och checkade in på rummet.

Vart var vi på väg då?

Jo hit:

Till Cartagena där dom bland annat har det här fina Lilla Tåget. Där hade vi en hektisk dag igår då vi bland annat skrämde påfåglar. 

Det lär komma mer från gårdagen framöver, men nu är det dags för frukost.

Gomorron!

PS: Det går alldeles utmärkt att köra från Torrevieja till Cartagena på stora fina vägar hela vägen, men det är liksom inte samma sport…