Det lackar mot jul, eller?

 

Så här års brukar det bli betydligt trevligare i brevlådan än vi andra tider på året.

Idag dök det första julkortet upp i brevlådan. Trevligt!

Det var från härliga Ruth i Virginia och en bifogad glad hälsning fanns också med – tack så jättemycket Ruth!

Men det var en sak som Ama inte förstod… Det var den här lilla seriestrippen som fanns med i kortet:

Ruth skrev att den hade fått henne att tänka på Ama, och Ama kan för sitt liv inte förstå varför? (Anders säger här bredvid att han däremot förstår fullständigt…)

Jo, det lackar helt klart mot jul.

Fast det syns inte så tydligt där ute. Vi har inte så mycket snö, till exempel. Mer sand. Vi såg till och med ett par som badade idag.

Det är ändå julpyntat både här och där. Vissa verkar ta det där med att julen varar än till påska på fullt allvar.

Som här i… Äsch! Nu blev det fel. Ama måste vinkla om kameran, vänta ett ögonblick.

Sådärja! Då tar vi om det: Som här i Manzanares. Dom där juldekorationerna påminner väldigt mycket om påskägg, va?

Ha en ljuvlig och julig kväll!

Annons

Dags att lämna Casas Ibáñez

 

Ja, på riktigt lämnade vi det stället redan förra veckan, men nu är det dags för Casas Ibáñez att ta adjö här i bloggen också.

Det här huset var fränt så Ama bjussar på en bild från en annan vinkel än på bilderna hon tidigare visat.

För en gångs skull valde vi att äta lunchen på hotellet, det brukar vi sällan göra, det är väl för nära på nåt vis? Det var ett populärt ställe och restaurangen var fullsatt, vi tyckte vi hade himla tur som fick det sista bordet. (Det där är förrätten, förresten, synd man fick så lite mat…)

Men sen blev vi förvånade. Ni ser glasväggen där bakom Anders?

Den drog dom åt sidan lagom till varmrätten och vips fanns det plats för ännu fler människor.

Efter den stadiga lunchen (där det givetvis även ingick en dessert) var vi inte sådär jättehungriga på kvällen.

Tur då att det finns braiga affärer där man kan köpa lite smått och gott.

Sen tuggade vi på små godsaker hemma på vårt färgglada hotellrum. Brödet hade förresten Ama snott med sig från lunchen, och eftersom vi inte hittade några fåglar att mata så matade vi oss själva med det.

Morgonen efter spanade vi in det här huset som var till salu. Visserligen var det kanske en del att göra på det innan man kunde flytta in, men läget! Mycket handlar om läget.

Det låg nämligen vägg i vägg med det här:

En bautastor bodega.

Där kunde man köpa 15-litersdunkar med vin för 13,50 euro. Kanske berodde det billiga priset på nåt fabrikationsfel? Ja, varenda dunk var ju upp och ned.

Det blev inga 15-litersdunkar.

Nej, utöver det där skumma med att alla var felvända så var dom på tok för små. Ama tänkte att det var bättre att satsa på nåt sånt här:

En tankbil fylld med vin. Jösses vad tankad man skulle kunna bli!

Men det blev inget av det heller, den körde iväg innan vi hade hunnit slå till.

Så vi lämnade Casas Ibáñez bakom oss och styrde kosan vidare utefter Spaniens kringelikrokiga vägar.

Gomorron!