Cehegín, del 1

20 oktober 2017

 

I förra inlägget hade vi precis börjat trappa upp efter lunchen i Cehegín.

1

Det fortsatte uppför.

2

Uppför.

3

Här fanns en plattare väg där till höger, men ni ser var Anders står där va? Jodå. Vi fortsatte uppför. Ganska smalt hus det där, förresten. Undrar hur man möblerar i det?

Ama brukar ju stanna och fotografera utsikten för att få hämta andan såna här gånger, men just här fanns det inte nån utsikt bland alla hus. Hur gör man då?

Här kommer några tips från Ama:

4

1: – Kolla vilket litet jalusi! Det måste självklart fotas.

5

2: – Stanna där Anders! Måste fota den där skojiga speglingen av kyrkan i fönstret.

6

3: – Oooo… Jag ser en gnutta utsikt! Måste fotas!

Ja, ni förstår va? Det finns många ”intressanta” saker att fotografera så man har en giltig anledning att stanna och hämta andan.

Sen var det faktiskt Amas födelsedag också, vilket ger extra privilegier. Så hon passade på att kräva underhållning.

7

Här fixade Anders det med en mycket spännande skuggteater.

Även stan fattade tydligen att Ama var värd att firas och hjälpte till med andhämtningen:

8

Det var rött ljus jättelänge! Då får man inte gå. Tack, Cehegín för hjälpen!

9

Men till slut fanns ingen återvändo, det var bara att knata på.

10

♫ ♫♪♪ Da-da-daaa. Da-da-daaa. Da-da-daaa. Da-da-daaa. ♫ ♫♪♪  (Anders sjöng ledmotivet till ”Rocky” där längst upp på trappen, ifall ni inte förstod det)

Vi var uppe på toppen! Weeehooo!!!

11

Där hade vi en jättefin utsikt över stan – där nånstans bodde vi. (Ama har inte satt ut nån pil, mest beroende på att hon inte riktigt vet var hon i såna fall skulle ha satt den)

Ja, vi var uppe på toppen.

Det var bara ett liiitet problem…

12

Det fanns en topp till…

♫ ♫♪♪ Upp och ner, ner och upp ♫ ♫♪♪ 

Det tycks som om den sången var signaturmelodin för Amas födelsedag i år.

Gomorron!

Annonser