Saker man inte vill höra på en båt…

 

… det är detta:

Sju korta tut följt av ett långt tut. Nödsignalen på båten alltså.

Men den hörde vi häromdan, morgonen efter att vi hade lämnat Island bakom oss.

Alla grabbade tag i sina flytvästar och tog sig via nödutgångarna ned mot samlingsplatsen för nödlägen till havs som gällde för den hytt man har på båten.

Som tur var så var det bara övning. Eller tur och tur… Efter ett par långa utfärder på Island så hade vi sett fram emot sovmorgon vår första dag till havs. Åsså har dom en övning redan klockan 09:30? Och man kan ju inte utsätta sig för sjönöd på fastande mage heller, även om det bara är en övning. Så vi var såklart tvungna att äta frukost först.

Vi tog oss till vår senapsstation. Okej, den heter MUSTER station, men Ama vill gärna kalla den mustard station.

Inte så många där…

… men vi blev fler.

Riktigt många till slut – övningen var obligatorisk och dom ”blippade” in oss med en scanner så det gick inte att smita. Tre såna samlingsplatser finns det på båten, och att öva är ju bra (även om det nu råkar sabba en sovmorgon)

Ama kom till och med ihåg att hålla för näsan. Fast det ska man visst göra först när man hoppar i sjön. Den biten slapp vi öva på.

Inspirerade av den övningen tittade vi senare på kvällen på en av våra medhavda filmer:

Riktigt passande val, eller vad tycker ni?

Dagen efter kändes det dock lite kusligt…

… en tät dimma omgav oss och båten tutade med sin mistlur med jämna mellanrum. Tänk om det fanns ett isberg där ute som inte hörde det?

Vi åkte i dimma i ett par dagar…

… men sen kom solen fram igen och allt var frid och fröjd.

Nu – efter fem dagar till havs – är det återigen dags för ett nytt strandhugg.

Ama har fått in en liten strof ur en inte alltför okänd låt från 1994:

♫♪♪ Till alla dom som korsat Atlanten… ♫♪♪

Även om vi inte gräver guld i USA så har vi åtminstone vunnit 5 timmar när vi korsat Atlanten och landat här i Halifax, Kanada.

Snart dags att gå iland och kolla.

Gomorron!

Annons