Efter att kaptenen hade avbrutit det där med att runda Kap Horn så satte han kurs mot nästa mål.
Morgonen efter var utsikten över promenaddäck lite annorlunda. Dom där tendrarna var på gång att hissas ned.
Jodå. Vi hade ankrat och landgången tar lite längre tid då. Det ser inte så långt ut till land, men den här gången körde den dom där orange-vita tendrarna plågsamt långsamt.
Efter ungefär 25 minuter kunde vi kliva iland i Stanley.
Var ligger det då?
Jo här:
På Falklandsöarna. (Det skulle inte göra nåt ifall dom putsade rutorna på tendrarna nån gång emellanåt)
Vi gick på en promenad i Stanley.
Det fanns en fin liten kyrka. Den där portalen utanför var byggd av käkben från blåval. Hmm… Ama tycker sig se Stalkern igen?
Dom hade en minnesplats över kriget mellan England och Argentina 1982.
Vilka som vann?
Tja…
Det här monumentet över Järnladyn kanske kan ge svaret? Plus att gatan är uppkallad efter henne.
Jodå. Falklandsöarna är fortfarande ett självstyrande, brittiskt territorium, och kontakterna med Argentina är minst sagt frostiga. Obefintliga är närmare sanningen.
Man kan ana en brittisk touch över ön:
Dom här husen, till exempel.
Dom här för väl också tankarna till England?
Och även den här.
Vill man ha ytterligare ett bevis på att det är brittiskt inflytande över Falklandsöarna så kan man titta på trafiken:
Ni ser va? Varför i all världen envisas alla inom det brittiska samväldet att köra på fel sida? Detta trots att det engelska ordet ”right” betyder både ”höger” och ”rätt”. Det borde ge dom en ledtråd, kan man tycka.