Eldslandet

 

I Ushuaia hade vi sett oss runt i stan, och efter det hoppade vi på en busstur.

Fast inte med den där. Fel färg om ni fråga Ama, speciellt på en dubbeldäckare.

Hit åkte vi:

Till Parque Nacional Tierra del Fuego. Eldslandet, alltså.

Här hittade vi den sista utposten:

Det sydligaste postkontoret och det låg utomhus – sista ut-posten. HÄPP!

Det var en fantastiskt dramatisk och varierande natur.

Här kan nån anse sig ligga efter med sin idé. Vi befann oss i Argentina, och där bakom bergskammen fanns Chile. En naturlig mur, kan man säga.

Vädret var lite upp och ned, till skillnad från vinden. Den var PÅ. Verkligen en blåsig dag!

Havet var en anings i uppror även i dom mer skyddade vikarna, som här i Beaglekanalen.

Vi såg lite av faunan också.

Som den här vackra magellangåsen…

… och den här chimangokarakaran (en sorts falk) som spatserade runt och kollade läget.

Till slut hade vi kommit till världens ände, åtminstone till slutet på världens längsta bilväg. Den sträcker sig från Alaska i norr till precis här i Ushuaia, Argentina.

Men det hindrade inte Ama att gå en bit till. Se bara hur nöjd hon blev över att ha tagit sig bortanför världens ände. Ja, till och med bortanför Trosa.

Och vilken tur! Båten låg kvar i hamnen när vi kom tillbaka. Och den låg faktiskt kvar vääääldigt länge…

Väl ombord kände vi att vi hade gjort oss förtjänta av en…

… ISkall, skummande öl.

Annons