Vi kom till… Trosa?

 

Vi lämnade Punta Arenas och fortsatte vår kryssning i dom sydligaste trakterna av Sydamerika.

Det var en så kallad ”Scenic Cruise”, och det var väldigt vackra vyer. Men kallt där ute på balkongen!

Då var det behändigt att kunna ligga i sängen, kolla på TV-bilder från båtens nos och lyssna på kommentarerna från experten. När det sen drog ihop sig till nåt extra intressant kunde man gå ut på balkongen och kolla.

Som här, när vi kom förbi ett gäng glaciärer. Ser ni där nere till höger i bild? Den vackert blåa glaciären kalvade precis när vi körde förbi. En liten kalv, men ändå!

Maffigt!

Läckert och fascinerande.

Det skapades isberg. Inte så jättestora dom heller, men det var ju egentligen bara bra. I alla fall om man betänker vad som hände med Titanic…

Sixten: Oooo… Är det där snö? Riktig snö??? Coolt!

Sixten: Men vad håller Anders på med?

Ama: Han håller på med uppföljaren till filmen som han tog i Alaska för ett par år sen som hette ”Glaciären som inte kalvade”. Den här kommer att heta ”Glaciären som inte heller kalvade”. Likt sin föregångare lär den inte bli nån youtubevältare. Särskilt som den aldrig kommer att publiceras den heller.

Tyvärr missade Anders att filma då när den faktiskt kalvade, glaciären. Och sen ville den inte göra om sin bravad.

Vi närmade oss civilisationen igen. Ni ser bebyggelse där i bakgrunden.

Vi lade till i Ushuaia, Argentina. Fick sällskap av ett litet miniskepp som redan låg vid kajen.

I stan hade dom ett monument över Ama Evita Perón. Vackra röda lupin-lavendlar i förgrunden.

Anders försökte sig på tricket ”grab a crab”. Hade säkert gått bättre om det inte varit glas där emellan. Fast dom vill ju ha vatten, så akvariet var en nödvändighet.

Rubriken då, kanske ni undrar?

Jo, förstår ni…

… Ushuaia är världens sydligast belägna stad, och kallar sig därför ”The end of the world”. Ama trodde att det var Trosa som var världens ände?

Och Sixten. Vad gjorde han då när han hade läge att se mera snö? Vi frågar honom:

Sixten: Det där med snö, det var på tok för kallt för mig. Jag trivs bättre här under min korkek nedbäddad i min julstrumpa. Hur gosigt som helst!

Annons

Ännu lite mer från ovan

 

I förra inlägget tittade vi på Punta Arenas lite grand från ovan under en promenad i stan.

Lite senare tog vi en utfärd för att se stan ännu lite mer från ovan. Där nere i sundet låg vårt skepp på svaj.

… och där uppe hittade vi en skidlift av det… modernare slaget.

Det fanns en hel del skidbackar i området. Dom sa att det var det enda skidområdet med havsutsikt. Ama har inte sett alla, så huruvida det stämmer vet hon inte.

Glada i hågen hoppade vi upp i sittliften.

Inga skidor. Men det var kanske likaså bra? Skidorna skulle nog ha fastnat i vegetationen och dessutom fanns det ingen snö (även om det kom typ 10 snöflingor på oss när vi nådde toppen).

Väl uppe saknade vi verkligen vårt skid- och båtgäng. Vi stod i en skidbacke och såg vår (just då) pluttiga båt nedanför. Hade ju varit perfekt för gänget! Två flugor på smällen, liksom.

Det regnade när vi började åka upp, så Anders hade tagit på sig sina kvalitetsregnbyxor från Domti (Spaniens svar på Rusta, fast ingenting kostar mer än 2 euro i den spanska varianten). Väl uppe sprack det upp och solen sken på oss.

Vi var smarta! Liften upp och gå ned. Lätt som en plätt, liksom.

Det var väldigt vackert där i skogen där vi traskade ned.

Men lätt som en plätt? Det vete sjutton. Ama gick och blev en trädkramare.

Varför?

Därför. Det var både brant och snorhalt på sina ställen. Ama har också sina kvalitetsbyxor från Domti på. Nu skyddade dom inte mot regn, eftersom det var soligt, men väl mot lera och gegga.

Trots halkan var Ama rätt snabb där i skogen, eller hur?

Det var som sagt väldigt vackert och trolskt där i skogen. Ifall man tog sig tiden att stanna och titta på nåt annat än stigen och sina egna fötter, vill säga.

Det var inte bara vädret som sprack upp. Anders utövade sin nya specialsyssla på den här resan (utöver marknader) och lyckades riva sönder sina kvalitetsbrallor. En av dom andra deltagarna påtalade att det var tur att han hade andra byxor under. Hon skulle ha varit med vid förra byxhaveriet på JFK flygplatsen. Haha!

När vi kom ner mot hamnen igen kunde vi konstatera att vår båt låg kvar, trots att vi var sena.

Ama nynnade på den fina låten ”Love me tender”  (”Tender” heter ju dom där småbåtarna som kör skytteltrafik mellan hamnen och kryssningsfartyget). Ama var sååå glad att det kom en och hämtade upp oss trots att den sista tendern egentligen gick en timme tidigare. Det är fördelen med att ta utfärder som arrangeras från båten – dom LOVAR att vänta ifall det uppstår förseningar på turen.

Enda nackdelen var att vi missade Tomten. Han hann lämna båten innan vi kom dit. Men den snåla rackaren hade tydligen bara klappar med sig till barnen, så det gjorde inte så mycket.

Hur som helst så var det en mycket rolig tur! Och för en gångs skull hade vi gjort oss förtjänta av all den mat vi tryckte i oss när vi väl kommit tillbaka på båten.