Det fanns verkligen många lösspringande hundar i La Serena.
Några av dom såg vi bredvid den tiggande sjölejonhannen.
Dom hade nog lärt sig ett och annat av honom, fast dom tiggde väldigt snällt. Använde bara ”bedjande blicken”-tricket. Och det gick hem, åtminstone i det här fallet.
Mest låg dom och vilade hundarna. Den här hade tagit på sig rollen som ”hunden i krubban”.
Dom låg annars lite överallt och brydde sig inte ett dugg om alla som gick förbi.
Några hade dock tagit på sig en livsuppgift.
Som den här hunden som skällde ut killarna som dök från kajen. Skällde med all rätt där, tyckte Ama.
Men dom som hade det viktigaste hunduppdraget var nog dessa:
Dom här två vägkorsningarna vaktade den där vägkorsningen. Noga.
Så fort det blev grönt och det kom bilar…
… jagades dom bort av hundarna som gläfste och nafsade efter dom.
Dom var väldigt effektiva, för alla bilar körde iväg därifrån. Duktiga hundar!
Nöjda med sitt väl utförda arbete satte dom sig ned mitt i korsningen och väntade på att det skulle bli grönt för bilarna igen, och fortsatte sen sitt aldrig sinande arbete.
Vilket hundliv!