Fågelskådning

 

Efter att ha studerat geoglyfen på vår båttur utanför Pisco i Peru så åkte vi som sagt vidare på havets vågade våg så skummet yrde.

Vi kom så småningom fram hit:

Till Islas Ballestas. På bilden syns en av öarna i den lilla ögruppen. Den ser nästan lite trasig ut? Många hål i den i alla fall.

Ögruppen är känd för sitt rika fågelliv.

Och det fanns verkligen ett stort antal fåglar. Det där svarta som ser ut som nån sorts uttorkad vegetation uppe på ön, det är fåglar. Ett jättestort gäng med peruanska skarvar. Dom försöker nog efterlikna vegetation ändå, eftersom dom häckar. Haha! (Ja, Ama vet, den var dålig. Men dom har faktiskt knyckt ett par timmar av oss. Får väl skylla på trötthet)

Det här stället var inget för såna som har fågelfobi och ogillade Alfred Hitchcocks film ”fåglarna”. Dom som flög där var inkatärnor.

Såna här alltså. Visst är den vacker!

Och jomenvisst Ruth, visst fanns det peruvian boobies, eller peruanska sulor som dom heter på svenska. Här hade dom ungar också. Lägg även märke till den unga pelikanen som sitter där och försöker smälta in bland stenarna.

Vi såg också humboltpingviner som hade sällskap av ett gäng inkatärnor…

… och humboltpingviner som ville vara lite mer för sig själva. (Jodå, även dom här öarna var överfulla med guano och luktade inget vidare. Men det är smällar man får ta som fågelskådare)

Fanns det bara fåglar där på öarna?

Nejdå.

Det fanns även ett gäng nybadade sjölejon…

… och en krabba.

Sen var det dags att lämna öarna bakom oss med vinden vinandes i håret som blev lite saltstänkt på köpet.

Anders envisades med att gå på den lilla marknaden som dom satt upp utanför vårt skepp. Förutom att det hör till hans favoritnöjen så ville vi göra av med våra sista peruanska slantar. Men våra återstående slantar (ungefär 2 dollar) räckte inte till minsta lilla krafsgrej. Dom visste nog att det här var vår sista utpost i Peru och hade satt priserna därefter.

Så vi gick ombord för att lämna Peru. Anders lämnade ifrån sig våra landningskort i den där lådan. Dom var jättejätteviktiga! För att hinna få alla kort stämplade så hade peruanerna skickat ut personal till Costa Rica, där vi hade fått fylla i korten i förväg. Det var superviktigt att vi hade med dom varenda gång vi gick iland i Peru, vilket blev totalt fyra gånger. Men, men. Ingen hade tittat på dom där korten en endaste gång…

Men om inte ALLA lämnade in dom när vi klev på båten sista gången innan vi avseglade från Peru, ja, då skulle båten inte få lämna hamnen.

Skeppet la ut från kajen och vi lämnade Peru i solnedgången.

Det lustiga var att vid middagen senare på kvällen såg Ama en äldre man som satt och bläddrade med ett par såna där landningskort. Så viktiga var dom alltså…

Nåja. Det skapar ju arbetstillfällen. Ama antar också att det finns värre saker än att få illegala invandrare i form av dollarstinna turister.

Annons

Vilken öken!

 

Ja, vilken öken det var där vid hamnen i Pisco. En öken som gick ända ned till havet.

Det var bara sand, sand och åter sand på vår bussresa från båten.

Sand, och en och annan till synes onödig stolpe som helt saknade ledningar.

Vi kom ned till en liten hamn med småbåtar.

Vår båt såg ut att ha krympt där borta där den låg?

Här hade vi bordat en av dom där småbåtarna och gav oss ut på havet igen.

Vi såg en skojig geoglyf som hette ”kandelabern” men som även kallades ”kaktusen”. Pelikanerna verkade ointresserade och flög förbi utan att ägna den minsta lilla uppmärksamhet.

Den var stor, geoglyfen. 150 meter hög och ”inskriptionen” var 30 – 40 centimeter djup. Enligt uppgift skulle den vara utkarvad för tusentals år sen. Första omnämnandet i skrift är från 1843.

Gammal och djup. Som Ama, kan man säga.

När vi titta klart på den fascinerande grejen så åkte vi vidare på havets vågade, vågade våg…

… så skummet yrde.

Igår natt blev vi av med en timme, och nu i natt knycker dom ytterligare en. Två timmar på två dagar… Fortsätter det så här så vete tusan hur det kommer att sluta?