Den ”spännande” fortsättningen

 

Senast vi sågs hade vi lämnat båten och hoppat på…

Ja, just det – en båttur.

Vi lämnade Manzanillo bakom oss.

Alla städer har nånting som dom är extra stolta över och gärna visar. Som här:

Här nånstans i det här området spelades filmen ”10” in. Ni med gott minne kanske kommer ihåg den filmen med Bo Derik och Dudley Moore? Guiden gjorde det inte. Hon var inte född då den spelades in. Nån gång på 70-talet kanske? Ama minns inte riktigt och det är för dyrt med wiffi för att googla på en sån sak, även om det är väldigt intressant.

Men det var inte vårt mål, utan vi stannade till här:

Där det var lite mer ödsligt…

… och snorkling stod på programmet.

Vi såg lite fiskar…

… och även om det inte var den bästa snorklingen vi upplevt så blev det äntligen ett dopp i havet för Ama. Tyvärr saknas det dock bildbevis för detta.

Ama upptäckte nämligen att baren hade öppnat på det behövdes någon som fotade från båten.

Anders snorklade däremot så länge så han nästan missade båten. Han var typ sist ombord.

En sak var verkligen suverän med den här snorklingsutfärden:

Man fick sig en kalldusch när man kom upp (det var dock inte alls så kallt som det kanske verkar). Vattnet var otroligt salt, och det var skönt att slippa vara sådär saltigt stram under turen tillbaka.

Glada och nöjda och med en snygg snorklingsfrisyr åkte vi tillbaka mot Manzanillo och den något större båten.

En härlig dag till sjöss!

Som omväxling, typ.

Annons

Land i sikte!

 

I morse fick vi se land igen. Och delfiner. Men dom simmade ut ur bild.

Vi fick också se lite mer av våra grannar. Nyfikna rackare, men äntligen fick vi nytta av vår perfekt placerade balkong.

Vi fick också för första gången se vår båt framifrån. En ganska stor skuta.

Var hade vi hamnat då?

Jo, i Manzanillo, Mexiko. Det är vårt skepp som ligger där i bakgrunden.

Jahaja. Nu när vi hade fått landkänning under fötterna, vad skulle vi hitta på dårå?

Vi kom på den perfekta idén!

Vi tog en båttur.

Utifrån sjön såg vi hela vår båt. Den rymdes nästan i bild.

Utanför piren låg ett stort containerskepp och väntade på att få komma i land. Tämligen överlastad kan man säga. Det gäller nog att ha tungan rätt i mun när man staplar dom där containrarna… Den var väl ute efter parkeringen där vår båt stod, kan tro. HA! Vi hann före!

Eller så väntade den på att det där skeppet skulle ge sig av och parkera där den hade varit. Troligare var det så. Vi hamnade i kö efter den och fick vänta lite. Onödigt, vi hade lätt smitit förbi. Vem har sagt att störst alltid går först?

Till slut kunde vi passera piren där pelikanerna satt och inte brydde sig ett dugg.

Och sen var vi på väg.

Men nu ska vi nog gå och äta pizza. Den ”spännande” fortsättningen kommer i nästa inlägg.