Hur roar man sig i en bilkö?

 

Tja… Man kan ju alltid studera och fotografera. Och samla material till BP’s Skyltsöndag.

Den här skylten lydde vi. Det fanns ändå inga liftare. Det som var intressant var att bara en liten bit bort låg en rastplats. Bra placering kan Ama tycka.

Men sen började det.

Gårdagens köande. Det där med att den långsamma trafiken skulle hålla till höger var en helt onödig uppmaning. Om det står stilla så spelar det ingen större roll i vilken fil man befinner sig i.

Nu började Ama förstå vad man ska ha en fyrhjulsdriven bil till. Många smet över till den delen av motorvägen som gick åt andra hållet. Med vår lilla hyrda Corolla var det inget alternativ.

Vi såg inte mycket framåt, men hade en riktigt bra uppsikt bakåt tack vare den blankpolerade långtradaren.

Dom är rätt läckra dom där stora lastbilarna. Speciellt om dom nu råkar ha rätt färg. Den där verkar vara ekologiskt driven. Av halm?

Vilket jättebra namn på ett företag! Eller inte… Fiasco? Låter inte så bra egentligen.

Åhå! Det var ett vägarbete som orsakade allt detta köandet?

Vänstra körfältet var stängt. Att det kan ställa till så mycket?

Men tyvärr…

Det var en olycka som hade täppt till motorvägen.

När man fastnar i sånt där så är det många saker som far genom huvudet.

1. Hoppas att det gick bra för föraren, trots att det såg rätt illa ut.
2. Tur att vi inte var där just när det hände
3. Skönt att vi inte hade nån tid att passa
4. Hade varit bra att kunna flyga förbi allt det där

Och det där sista, det fanns det många som kunde göra.

Men det struntade dom i. Dom satt bara där och glodde.

Idag åker vi vidare. Ni hänger väl med?

Ha en riktigt fin andra advent!

Gomorron!

Annons

Mot kusten igen!

 

I morse lämnade vi Blythe…

… en mycket livad stad. Det här är huvudgatan.

En himla vacker blå himmel idag igen.

Vi åkte västerut igen, utefter motorvägen.

Men vad är det där? Dimma, eller?

Nej.

Ännu en sandstorm. Ama har aldrig sett en motorväg på det där viset förut.

Och mängder av sand fanns det. Både på och vid sidan av vägen. Och i luften. Ama klev inte ur bilen, ville inte behöva hålla tyst för att slippa tugga sand.

Sandstormen gick över…

… men då fastnade vi i en bilkö där mitt ute i ingenstans. Vi stod stilla. Rörde oss långsamt och stod stilla igen. Rörde oss långsamt och… Ja, ni fattar. Som Essingeleden i rusningstrafik – fast värre. En olycka hade orsakat det hela.

När vi väl kommit loss från den där kön så stannade vi till för att sträcka på benen. Mysig närkontakt med motorvägen…

Här hade dom klämt in en himla massa vindkraftverk på en ganska liten yta. Hemmavid brukar dom sprida lite mer på dom där grejerna.

Och vad hade hänt här? Ännu en olycka? Nejdå. Vi började närma oss Los Angeles. Ama gillar inte att ”köra” bil där. På tok för mycket trafik! För många bilar.

Men att klaga på alla bilar är väl egentligen att binda ris åt sin egen rygg? Var satt vi själva? Jo – i en bil. Ungefär som att klaga på att ställen har blivit för turistifiserade när man själv är där på besök som turist.

Vi kom till slut ut till kusten igen. Här står Rocky  Anders på Balboa Pier.

Vi kollade lite på dom som surfade från stranden. Såg läckert ut, men lika duktiga som Ama var häromdan, det var dom inte. Hon hade bättre balans.

Vi åkte norrut, efter Highway one.

Konstaterade att solen var på gång att gå ned även i Amerikat.

Vi checkade in på vårt motell i Long Beach.

Sixten: WOW!!! Kolla vad bra jag matchar!

Sen skyndade vi oss ut för att se…

… hur solen sänkte sig i havet för att till slut försvinna helt.

Men imorgon e en annan dag.

Soluppgången är dock något som Ama oftast missar.