Vilken öken!

 

Igår på vår tur från San Diego hit till Blythe så gjorde vi en liten avstickare efter vägen. Till Algodones Dunes. Vilken öken! Fast på ett bra sätt då.

Först såg vi några varningsskyltar…

… och sen en plogbil. Skulle den ploga snö?

Nej.

Det fanns sand på vägen.

Rätt mycket sand.

Mängder av sand är nog rättare att säga.

Sanddynerna var väldigt tjusiga.

Man kunde hyra skojiga fordon…

… och sen köra ut över kanten där.

Fast dom flesta valde att campa (!). Ama var ut ett par gånger och tuggade sen sand länge efter det. Knastrade mellan tänderna på ett inte alls behagligt sätt. Undrar hur mycket sand det var inne i dom där husbilarna? (Minnesanteckning: Håll truten om du är ute i en sandstorm, alternativt lär dig att buktala)

Samtliga hade med sig sina egna fordon av skiftande slag och var ute och gasade i sanden. Snabba var dom också!

Oförskämt att köra ut ur bild på det där viset! Man kan dock se att dubbdäck för sand ser lite annorlunda ut än dom för snö.

Men inte behövdes det såna där specialfordon inte.

Nejdå.

Det gick precis lika bra med vanliga långtradare.

Ama ville gärna visa nån hur det kan vara ute i såna där backar. Med risk för livet (nåja) gav hon sig ut i verkligheten, utanför bilen. (Frisyren blir lite… speciell när det blåser sådär mycket, och hårfärgen blir väl… sandre, eller hur det nu stavas)

Sixten: Ååååhhh! Är det här snö? Kanske en skidbacke?

Ama: Nej, det är sand. Men en backe, det är det.

Sixten: Vad härligt! Jag ääälskar att få sand mellan tårna!

Ama hade inte hjärta att berätta för honom att han inte har några tår.

Gomorron!

Annons

Dagens förflyttning

 

Glada i hågen och med bagageluckan fylld av – tack och lov! – bagage begav vi oss till vårt favoritfrukostställe:

McDonald’s.

Där beställde vi vår favoritfrukostmeny:

Nummer 5. Men se upp! I vissa stater är det nummer 4, det gäller att vara på sin vakt och alert även om det är tidigt på morgonen.

Mätta och belåtna gav vi oss iväg från storstan, vi lämnade San Diego.

På vägen såg vi ett rekord. Inte mindre än sex lastbilar på en långtradare.

Det var en väldigt skiftande natur efter vägen. Från bergigt till väldigt platt och ökenartat.

Och guppig väg på sina håll. Stora gupp – men allt i USA lär ju vara stort.

Det blev dags för lunch. Vi bestämde oss att ta mat från 55+ menyn på Denny’s. Lite billigare (nån fördel ska man väl ha för att man uppnått en sån aktningsvärd ålder?) och därmed  även lite mindre mat.

Att vi aldrig lär oss. Begreppet ”lite mat” finns inte i USA. Jösses…

Vi åkte in i Arizona. Bara för att vi kunde. Tittade lite på bergen där och återvände sen till Kalifornien där vi åkte in mot solnedgången.

Den var vacker, solnedgången. Men tidig! Här var klockan bara halv fem. Så är det inte hemmavid.

Vi checkade in här på vårt motell i Blythe. Sixten tyckte att den där mikrovågsugnen som han stod framför såg intressant ut. Vi avrådde å det bestämdaste att testa den.

Vi skulle egentligen ha bott här igår, men det där försenade bagaget ändrade våra planer något. Motellet som vi bokat via booking var inte avbokningsbart, och det gick inte ändra datum via hemsidan på grund av detta. Vi skickade ett mejl direkt till motellet, förklarade situationen och frågade om vi kunde komma en dag senare. Det gick så bra så, fick vi till svar. All heder åt dom!

Imorgon åker vi vidare. Skönt att vi är i fas med resan nu.