Ama – on the edge!

 

Alla vet väl vid det här laget hur mycket Anders gillar att balansera på högt belägna kanter och stup?

Som här, i Yosemite National Park 2013.

Och det här är inte nåt nytt fenomen, nejdå.

Redan 1996 på Magnetic Island i Australien var han nödvändigtvis tvungen upp och balansera på den där stenen som i sin tur balanserade på kanten. Tänk om stenen hade rullat iväg?

Och nu verkar det där med balanserandet tyvärr ha en tendens att sprida sig…

Kolla bara på dom där ungarna! (Ni kan nog aldrig gissa var Ama såg dom där figurerna…)

Men det värsta är att det till och med har spridit sig till Ama.

Johodå.

Kolla bara hur nära kanten hon vågade sig!

Gomo…

Vaddå? Ni tycker inte att det där var särskilt modigt?

Men vänta bara! Det blir mycket värre än sådär:

Tadaa!!! Ama on the edge!

För säkerhets skull tar vi en inzoomning:

Johodå. Bara så att…

Gomorron! 

Annons

Tur att Ama gillar Elvis!

 

Här står han, Elvis. Men vad står det på skylten bredvid?

Vi kollar närmare:

Aha! Som sagt, tur att Ama gillar Elvis – vete tusan hur det hade slutat annars…

Men det mesta är faktiskt stort i USA ändå

 

Som dom här figurerna till exempel:

Hos Seward, såklart.

Lite dumt bara att Ama inte satte ut nån tändsticksask eller nåt annat att jämföra med så man verkligen ser hur stora dom är?

Vi tar ett annat exempel:

Den här jätten som höll på att sjunka där i leran. Han är verkligen jättejättestor, jätten.

Äsch! Nu glömde Ama sätta ut nåt att jämföra igen.

Men det fixar hon till lätt!

Här har hon petat in Anders – 1,93 i strumplästen – i bilden. Och detta gjorde hon utan att använda paint. Ser ni honom? Det där med strumplästen är en ledtråd…

Okej, Ama går närmare:

Jodå. Det mesta är faktiskt stort i USA. Eller så är det helt enkelt så att Anders egentligen bara är en fot lång?

Gomorron!

Är verkligen allt så himla stort i USA?

 

Många saker är det faktiskt. Bautastora.

Som den här sirapsförpackningen, till exempel. Det var så stor så den rymdes inte ens i bild. Ama har nog aldrig sett tankbilar med sirap förut…

Den här gitarren var inte heller så liten.

Fast det fanns även såna gitarrer som var lite mer normala:

Storleksmässigt, alltså. Annars var den långt ifrån normal. I och för sig har Ama sett såna som spelar på tvättbräda förut, men inte en med strängar på. Och skiftnyckelns funktion där kan man också fundera över.

Men allt är inte stort i USA.

Överraskande nog så var handikapparkeringen där typ hälften så stor som den vanliga parkeringsplatsen där vår bil stod.

Man kan undra hur dom tänkte där?

Anders blev tjurig…

 

Här i Atlantic City var han inte tjurig, utan poserade glatt vid den där tjuren.

Sen råkade vi bo alldeles i närheten av originalet i New York.

Den här alltså. En något större variant.

Ama ville ha en bild av Anders och den där tjuren också.

Det var bara ett problem. Vi gick förbi där många gånger…

… och det var alldeles knökfullt med folk hela tiden.

– Träng dig fram, så jag får ta en bild, sa Ama.

Det var då Anders blev tjurig. Han vägrade.

Fanns bara en sak att göra.

Ama trängde sig fram själv…

… tog en bild, och…

… tadaaa!!! Anders och tjuren. Och några andra turister. Anders klär i tunika och rosa skor, eller vad tycker ni?

(Det här kan vara en av dom allra bästa paintarbeten som Ama någonsin gjort. Ser heeelt äkta ut)

Gomorron!

En sportig söndag

 

Det var en fin dag idag.

Många valde att ligga på stranden och lata sig.

Men inte vi inte.

Nej, vi skulle sporta!

Men först lite doping med sportdryck. Här såg dom glada ut, Anders, Patrik och Ami.

Sen var det dags att börja sportandet.

Många regler var det. Man kan se att det inte är ett sällskapsspel på den där sista regeln – man måste vara minst två meter från varandra.

– Är det åt det hållet man ska klappa till bollen?

Inte så lätt att veta. Senaste gången Ama spelade minigolf (f’låt, bangolf heter det visst) var nån gång på 80-talet.

Så här kunde det se ut då, detta var på Menorca 1985. Ama gillade tydligen rött redan på den tiden.

Att Ama inte har spelat på så länge beror nog på att senaste gången vi spelade var första (och enda) gången som hon slog Anders. Och man ska ju sluta när man ligger på topp, sägs det.

Nåja.

Vi satte igång. Det ser väl proffsigt ut? Det ser till och med ut som om vi grejade det där med tvåmetersregeln…

Vissa banor var knepigare än andra. Den där banan var rätt hopplös. Tanke var att man skulle slå in bollen genom hålet där Ama står och kämpar, och sen skulle den komma ut alldeles frivilligt där i hålet man ser på andra sidan. Gick nån sorts tunnel i 90 graders vinkel.

Till synes inte alls så svårt, men det gick väl sådär…

Anders och Patrik kämpade på ena sidan, och Ama och Ami på den andra…

Till slut hade vi tagit oss runt hela banan och hade gjort oss väl förtjänta…

… av våra hamburgare.

Men ser dom inte lite nedslagna ut där vid bordet? Det beror nog kanske på att AMA VANN!!!

Visserligen vann hon på exakt samma poäng som Anders, vi hade båda 48 slag, men Ama paxade segern först. HA! Dom andra låg tätt efter.

Tack för en härlig eftermiddag och en god match!

Skyltar man undrar över

 

Det finns många skyltar som ger en myror i huvudet. Åtminstone i Ama’s huvud. Här nedan kommer några exempel:

Den nedre delen är klockren. Att man inte får vada där i vattnet. Men förbudet att simma, behövs verkligen det? Inte så lätt att simma i vatten som är en decimeter djupt.

Är det stövlarna man inte få gå ner i, eller? Ser ni förresten teskedsgubben där bredvid stolpen?

Ett lite tvetydigt budskap. Ama gissar att man får klättra på kanonerna som dock absolut ska förvaras ute.

Här får man hoppas att djuren kan läsa, så dom fattar att dom inte får gå till fots på motorvägen utan tar bussen eller en taxi eller nåt. (Nu fick Ama en vision av en taxi med en tax i…)

Den här skylten satt i det där fina, röda planet av cabriolet-modell som vi flög i Louisville. Ooops! Hoppas att piloten inte såg att Ama sträckte ut armen och fotade. Vilket i och för sig filmades… Nåja. Det Ama undrar mest över här var hur hon skulle ha lyckats få ut tårna utanför planet? Hon kom ju knappt ur det själv när vi hade landat, och då kom fötterna absolut sist.

Om Ama nån gång skulle behöva en advokat, då skulle hon nog välja en levande man.

Och om det blev aktuellt med vaxning, då skulle man väl vilja ha bort mer än 20%?

Här kan man också undra… Avser skylten den där mojängen, eller möjigen speglingen?

En sak man dock inte behöver undra över är att det är Skyltsöndag…

… med BP igen.

Gomorron! 

Souvenirer

 

När man är ute och reser så händer det att det slinker med en och annan souvenir hem.

Vår resa nyligen till USA var inget undantag på den fronten, och eftersom vi var ute i sex veckor så blev det en hel del grejer som fick hänga med tillbaka till Spanien:

Den braiga muggen för bilgodiset. (Isen och sugröret lämnade vi dock kvar)

Tejprullen som inhandlades för att rädda Ama’s laddsladd till datorn så att den inte gick gå-itu-döden till mötes.

Några Ganska många schampoflaskor som inhandlades snoddes från hotellen efter incidenten då Ama blev tvungen att tvätta håret med tvål och fick en något tilltvålad frisyr.

Här är alla souvenirer samlade:

Hmm… Och Ama påstår att hon inte är en hamster? Det blev rätt många schampoflaskor till slut. Och en del tvålar. Kan vara bra att ha ifall schampot trots allt sinar.

Brukar ni köpa souvenirer på era resor, och/eller knycka toalettartiklar på hotell? (Ifall ni knycker tv-apparater, möbler, lampor, sängkläder eller så, då vill Ama INTE veta…)

Det är fult att peka!

 

Här stod Anders och pekade.

På vad?

Syntes lite otydligt där på bilden, så Ama zoomade in.

Han pekade på den där stackars kvinnan som satt och försökte skyla sig.

Jo, det är fult att peka! Men å andra sidan kanske det inte är så snällt att zooma in heller…

Gomorron!

PS: Om ni undrade var det där utspelade sig, så kan Ama bekräfta era misstankar. Jodå. Det var såklart hos han Seward Johnson igen. Ama verkar ha ett outtömligt förråd av bilder från det härliga stället.

Ups!

 

Ja, det kan man säga i vissa lägen.

Och i det här fallet i dubbel mening:

Det där på bilden är en ups som inte är längre. Batteribackupen till Anders dator har sagt upp sig kan man säga. Den pep och tutade mest hela tiden… Men att få tyst på den genom att såga av elsladden med en kniv? Ups! Nästa gång kanske en elektriker bör rådfrågas innan man tar till den typen av åtgärd?

Nåja. Den är tyst nu i alla fall, så helt misslyckat var inte det där tilltaget.