Vía Verde, Dénia

 

”Den gröna milen  vägen” finns lite här och där i Spanien, så även i Dénia.

Fast själva vägen är inte sådär jättegrön. Snarare grå.

Den här palmen skulle behöva raka benet, kan man tycka.

Sen sjöng vi den gamla slagdängan från fotbolls-VM 1998, då när Frankrike vann:

♫ ♫♪♪ Un deux trois, allez, allez, allez ♫ ♫♪♪

Vi tog även den spanska delen:

♫ ♫♪♪ Un, dos, tres…

… alé, alé, alé ♫ ♫♪♪ Hela allén hade håriga ben…

Här kunde man se kartan och läsa infon om att den där gröna vägen en gång i tiden var en järnväg.

Och det här var då kanske en gammal station?

Nåja. Vägen var inte direkt krokig och dessutom föredömligt platt.

Sen såg vi en stooor drink!

En grasshopper.

Fast sådär jättestor var den inte:

Bara knappt en fjärdedels fot.

Kanske var den snarare ett drinktillbehör? Rostade gräshoppor i choklad lär vara en delikatess?

Ama provade inte…

Föredrar tapas, om hon nu får välja. Och det får hon.

Annons

Ama – rebellen!

 

Uppe på borgen i Dénia så fanns det ett litet museum. Vi gick in där (ingick i biljettpriset på hutlösa 3 euro, och det måste ju utnyttjas till fullo) och Ama förvandlades till en riktig rebell!

Hon fotade ett fönster med utsikt över stan och bergen…

… och hon fotade trappan upp till tornet. Dock hade hon fått nog av trappor och vägrade klättra upp.

Fast det var visst nån som bara var tvungen att både klättra upp och sen ned igen.

Jäpp! Ama var en riktig rebell!

Som vågade vägra klättra, kanske ni tänker?

Nejdå.

Hon trotsade fotoförbudet! Fotade till och med skylten, så hon kunde knappast skylla på att hon inte sett den.

Dessutom var Ama bevisligen mycket mer diskret än hon som har hand om det här med Skyltsöndagen. När BP fotade i det där – tydligen mycket hemliga – museet så blev hon utkastad därifrån.

Och apropå skyltsöndag:

Uppifrån borgen kunde man se skyltarnas begravningsplats. Speciellt dom där nere i vänstra hörnet såg ut att ha gjort sitt.

Väl nere var det hög tid för lite barhäng:

Men här tog Ama’s rebelliska anda slut. Hon klarade helt enkelt inte av att passera den där ”infart förbjuden”-skylten. Det finns gränser för vad en rebell klarar av.

Nu är vi hemma igen, men det kommer nog fler inlägg från vår lilla tripp. Om ni vill – annars kan ni låta bli att titta i den här bloggen ett tag framöver.

Ha en finfin söndag!

Gomorron!