Vilken dramatik!

 

I morse såg vi detta:

Kuba.

Men vi såg även detta:

En liten båt i som drev runt ute på havet. Dom hade sett den lilla båten från bryggan att dom verkade ha stora problem. Så kaptenen snodde runt skeppet för att kolla.

Det var sju män ombord på den lilla båten.

Det såg inte alltför kontrollerat ut…

… och männen verkade onekligen glada över att se oss.

Den såg liten och osäker ut där den guppade runt ute på det stora havet.

Besättningen på Coral Princess satte i en av livbåtarna. Under den proceduren kom ett utrop i högtalarna ”Man överbord, styrbord sida!”. Som om det behövdes mer dramatik, liksom… Men det verkar ha gått fort och bra att få upp den gubben, för det hördes inget mer om det.

Männen från båten i nöd plockades ombord på livbåten.

Sen körde dom till ombordstigningsrampen…

… där männen hjälptes ombord på vårt skepp på ett säkert sätt.

Deras lilla båt kontrollerades så det inte fanns nåt ”skumt” ombord, och sen fick den också följa med.

Varför dom drev omkring där ute på havet, det vet vi inte. Men efter att dom kontrollerats av sjukvårdspersonal ombord så kom det lugnande beskedet att alla var vid god vigör och skulle förses med mat och dryck.

Hmm… Undrar just om dom som kom ombord så här på slutet av kryssningen fick rabatt? Det är ju liksom inte så mycket kvar av resan…

Här kan man se på vår färdväg hur Coral Princess gjorde en helomvändning för att rädda personerna i sjönöd. Nu är vi på rätt kurs igen.

Slutet gott, allting gott!

Återigen uppe i ottan…

 

Ni ser va? Klockan var bara tjugo över sex. På morgonen! Och vi hade redan ätit frukost från den stora frukostbuffén innan den här bilden togs.

Igår var det dags att kliva iland igen.

Och här kom landet mot oss – Jamaica.

Vi började med att titta på Rose Hall Great House i Montego Bay. Den sista kvinnan som bodde där gifte sig tre gånger och hade ihjäl samtliga makar i det där huset. Plus ett gäng slavar. En slav – som dessutom var hennes älskare – hade till slut ihjäl henne, och det sägs att hon spökar sen dess. Folk har sett henne efter att fotografier har framkallats. Speciellt brukar hon visa sig i den spegel som står i det rum som var hennes sovrum.

Och se på tusan! När Ama kom hem till båten och framkallade filmen fick hon se detta:

Visst är det ett spöke där i spegeln! Och inte bara det, man kan se en Stalker där också…

Sen tyckte vi att det var hög tid att ha lite semester.

Så vi drog till stranden. Det var dyrt att hyra stolar och parasoller, så vi använde gratishanddukarna från båten…

… och dom fina gratisparasollerna som fanns där på stranden.

Vi passade på att bada lite i böljan den blå. Den var väldigt blå faktiskt, böljan.

Det är dessutom viktigt att tänka på vätskebalansen i värmen.

När det var dags att åka tillbaka till båten så fanns det ingen buss…

… så vi tog oss dit på ett annat vis. Som sagt – hur många båtvarianter kan man klämma in på en och samma resa?

Grupp 13 och det var dessutom den 13:e igår. Kan det möjligen vara ett oturstecken? Ama verkar ändå ganska lugn där med sin romdrink.

– Hallå! Vänta på oss!!!

Där har vi återigen fördelen med dom där ”vi-lovar-att-vänta-på-er-turerna”. Kryssningsskeppet låg snällt kvar och väntade på oss trots att vi kom dit en halvtimme efter att det skulle ha gått.

En sak har Ama i alla fall lärt sig om Jamaica:

Livvakterna där verkar ha en lika hektisk tillvaro som en Ama de casa.

Idag håller vi oss flytande hela dan. Förhoppningsvis…

Gomorron!