♫ ♫♪♪ Kors vad det vimlar…

 

… av segel idag, är det kappsegling? Nej, det är lördag! ♫ ♫♪♪

Ja, det är det. Och inte vilken lördag som helst!

Det är tapasrejslördag!

Vi fick i oss ”några” stycken idag också.

Och det gjorde vi tillsammans med Marianne, Arne och Peter. Väldigt trevligt och väldigt gott.

Sen fick Trafikpolis-Ama gotta sig lite också:

HA! Så kan det gå om man kör åt fel håll.

Vaddå? Skadeglad?? Ama???

Inte då. Ojsan vilken otur den där trafikanten måste ha haft… Moahahaha!!!

Annons

Ett fruktat inlägg

 

I och för sig har ni säkert fruktat att det kommer fler inlägg från den där resan som äntligen tog slut här i bloggen, men det var inte så Ama tänkte med rubriken. Det kommer nämligen alldeles strax en massa bilder på frukt, så det blir ganska fruktat här idag.

På kryssningen var det hela tiden ett fullspäckat schema med olika evenemang. Bland annat detta:

Två av kockarna demonstrerade hur man kan skära till frukter på ett mer kreativt sätt än att bara dela dom i lagom stora bitar.

Här har ni några av alstren som dom fixade fram, och det väldigt snabbt. Attans också att Ama prioriterade tapasrejset framför marknaden igår, annars hade hon kunnat köpa en himla massa olika frukter och skapat egna mästerverk. Nåja. Det får väl bli en annan dag.

I bufférestaurangen stod det alltid en massa nyttiga konstverk. Som en melonkrokodil eller en auberginesamuraj.

Alla skapelser var dock inte lika nyttiga.

Dom här hade chefskocken fixat till av socker. Vete tusan hur, men vackra var dom.

Det demades inte bara hur man kan göra sin fruktkorg skojigare. Nej, det visades också hur man häller upp skumpa snabbt och lätt till många.

Jodå. Lätt som en plätt!

Det var egentligen bara en sak som var synd med all den där skumpan…

Man skulle ha haft fler armar! Men det sprang omkring en himla massa servitörer med välfyllda glas, så Ama försåg sig rätt bra ändå. Det gäller att passa på.

Gomorron!

När allting ordnar sig till det bästa

 

Ama hade bespetsat sig till att komma hem från semestern lagom till andra helgen av vårens tapasmara, Ruta de la Tapa, som skulle bli den 14:e i ordningen. Ama har inte missat en enda av dom.

Men vad händer? Jo, vårens runda blev inställd. INSTÄLLD!!! Den kommer att gå av stapeln endast i november i år. Hur KAN dom göra så?

Men då är det några kloka som ordnar detta istället:

Nos vamos de Tapas.

Två långhelger i slutet av april, varav den ena just nu. En tapa plus dryck för 2,50 euro. Finns två tapas att välja på per restaurang, oftast en traditionell och en innovativ, och det är olika menyer dom två olika helgerna.

Ja, det må heta nåt annat denna gång, men nog är det väääldigt snarlikt en vanlig tapasmara.

En skillnad är dock att det ”bara” är 46 restauranger som deltar. Vill ni se vilka dom är och menyerna så kan ni titta HÄR.

Ama trotsade fulvädret idag.

Nej, det var inte stranden som lockade…

… det var såklart tapasen.

Ja, så kan det gå när allting ordnar sig till det bästa. (Hmm… Verkar som vi fortfarande skrämmer bort alla i omgivningen, trots att Ama var alldeles nyduschad och hade satt på sig rena kläder. Folk måste helt enkelt vara rädda för lite moln på himlen)

Hoppas ni får en härlig fredagskväll!

Att vara Ama de casa är nog inte så dumt

 

Igår… Eller blir det kanske i förrgår nu? Dom snodde ju tillbaka våra vunna timmar när vi åkte hem från USA…

Struntsamma.

Häromdan när vi åkte mot flygplatsen för att lämna USA för denna gång så fick Ama syn på (ännu) ett jobb hon inte skulle vilja ha.

Här syns det klart och tydligt.

Hursa? Ni ser inte?

Ama zoomar:

Vad dom än gör, så skulle Ama inte vilja göra det. Inte där i alla fall.

Zoomar ut igen:

Nej, att vara Ama de casa är nog inte så dumt. En riktig höjdare att slippa jobba på dom där nivåerna.

Nu på morgonen hängde Ama själv ut lite, och fick se detta:

Halleluja! Det är fredag!

Allt är alltså som vanligt igen, och marknaden verkar inte ha flyttat på sig nu under april. Heller.

Vädret är lite grådassigt. Så bra! Då kan man inte tvätta. Att vara Ama de casa är nog inte så dumt, trots allt.

Gomorron!

Ett komplicerat sätt att tvätta bilen

 

Ni kanske minns slutet på förra inlägget, där Ama satt i en bekväm fåtölj och väntade på att incheckningen skulle öppna?

Man kan säga såhär:

Ibland tar Stalkern sin självpåtagna uppgift här i livet till nya nivåer…

Nåja, till slut öppnade incheckningen där på Miami flygplats, och vi kunde checka in tillsammans med alla andra.

Det fanns många biografer att välja på när vi väl kom ombord på planet.

Små, men många.

Vi flög iväg från Floridas kust, ut över Atlanten och sedemera in mot solnedgången.

Vid soluppgången kom vi in över Portugals kust.

Sen landade vi i Madrid.

Och givetvis parkerade planet läääängst ut i ena änden. Där borta vid ljuset, där kom vi in.

Fick gå typ 12 kilometer, åka rulltrappa och tåg…

… för att ta oss fram till gate K98, preciiiis längst ut i andra änden av flygplatsen. Barajas flygplats är verkligen inte att leka med… Sen ändrade dom till gate K85, K77 och K85 igen. Allt inom loppet av tre minuter.

Men oss fintar dom inte bort så lätt.

Så slutligen kunde vi kliva ut från Alicante flygplats och ringa efter hämtning.

Cirkeln är sluten. Här på Umbrella Parking lämnade vi bilen för fyra veckor sen, och idag hämtade vi alltså upp den igen.

Ni kanske undrar över rubriken? Om ni har glömt den så löd den så här: ”Ett komplicerat sätt att tvätta bilen”.

Jo, förstår ni. När man parkerar på Umbrella Parking så tvättar dom upp bilen när det är dags att hämta den igen. Finns förmodligen både enklare och snabbare sätt att tvätta bilen, men Ama gillar den här varianten av biltvätt jättemycket.

På väg

 

Igår kväll kollade vi på basket igen.

På ett lite säkrare sätt denna gång – ingen risk att nån ramlar över en när man sitter och kollar på TV. Nåja, inte så stor risk i alla fall.

I morse gav vi oss iväg mot flygplatsen.

Trots att det var ganska mycket bilar var inte Ama ett dugg nervös. Hyrbilen skulle vi lämna senast klockan 12 för att slippa en extra dags hyra, och planet går vid 17. Ute i gooood tid alltså. Ama var nöjd.

Vi lämnade tillbaks bilen.

Åkte tåg.

Åkte rullband.

Åkte ett smalare rullband.

Just innan den där sista rullbandsbilden tog Ama denna bild:

Inte alls meningen, men det som hände var att Ama snubblade till när hon fastnade med skon i en skruv som stack ut ett par centimeter vid golvet på bandet när hon rullade förbi.

Kunde ha slutat olyckligt det där. Nu fick Ama bara lite ont i lilltån…

… blev helt klart räddad av skon.

Varför ska såna där grejer alltid hända Ama? Klumpighet är ett sannolikt svar på detta. Fast inte riktigt hennes fel den här gången heller. Skruven stack ut långt!

Nåja. Vi skulle passa på att äta lite frukost.

Visstja. Gick på det där med ”lite” igen.

Sen såg vi vårt hotell som vi bodde på här på flygplatsen i Miami när vi kom hit för en månad sen.

Himla praktiskt!

Dom här stolarna är väldigt bekväma att vänta i tills incheckningen öppnar en sisådär 20 meter bort. Reserverade för hotellets gäster, och Ama anser sig vara en sån. Har ju faktiskt bott där som gäst. Fast inte just nu, då.

Dessutom kom datorn ihåg inloggningen till deras snabba wiffi. Då går tiden rätt fort.

Snart får vi nog checka in.

Allting har en ände…

 

Igår lämnade vi Boca Raton – utan att egentligen ha sett staden – och fortsatte söderut.

Som vanligt roade sig Ama med att fota genom bilfönstret:

En fällebro och höga hus.

Vi har tillryggalagt en ganska lång sträcka totalt sett under vår resa, och under färden igår kom Ama att undra över enheten ”mil”. Svenska mil, alltså. Är vi ensamma om att använda den, eller?

– Nej, sa Anders. Exempelvis Norge använder den enheten också. Tänk bara på Jan Teigen! Och sen sjöng han glatt: ♫ ♫♪♪ Mil etter mil etter mii-iil ♫ ♫♪♪.

Haha! Ama kunde inte sluta skratta – avslöjad! Anders är nog mer förtjust i Schlagern än han vill erkänna.

Var hamnade vi då?

Jo här:

I Hollywood. Nu åkte vi inte till det mest kända Hollywoodet, utan det som ligger lite norr om Miami i Florida.

Vi körde ner utefter Ocean Drive, det berömda stråket som går längs Miami Beach. Men där var det bara stökigt och jobbigt, så vi bestämde oss för att ta en lunch och sen återvända ”hem” till Hollywood.

Vi hade beställt ett par mexikanska rätter, och då frågade kyparen ifall vi ville ha guacamole också.

– Tja, tänkte Ama, lite guacamole medan vi väntar vore väl inte så dumt?

Att man aldrig lär sig…

Begreppet ”lite” existerar inte i USA.

Vi checkade in på vårt boende, som var lite annorlunda den här gången. En liten lägenhet, typ.

Sen flanerade vi efter den härliga strandpromenaden.

Och det blev väl ungefär det sista vi gjorde här i USA för denna gång, för nu är den slut, vår lilla semester. Idag åker vi ut till flygplatsen i Miami och åker hem igen.

Allting har en ände…

Med detta säger Ama:

Skål! Och tack för att ni har hängt med oss på den här resan!

(Det är dock inte det sista ni får se från denna, det finns massor med bilder kvar i arkivet. Så ni kommer allt att bli lite plågade av den här resan även framöver)

Gomorron!

 

Djurassic Park

 

Vi besökte Ungdomens Källa i St Augustin då när Anders fyllde år. Hoppet är som bekant det sista som lämnar en.

Det hjälpte inte för Anders…

… och tyvärr inte för Ama heller.

Nåja. Runt den här turistfällan hade dom byggt upp en fin park, där det fanns en hel del djur.

Bland annat den här påfågeln, som dom verkar ha tvättat i klorin?

Det fanns otvättade påfåglar också. Den här hannen stod och rasslade med sina fjädrar och försökte impa på den där honan. I ärlighetens namn skulle hon aldrig ha kommit så nära karl’n om inte Ama hade lockat dit henne med jordnötter.

Men det fanns andra lirare som fick Ama att tänka på rubriken:

Dom här små lirarna som lekte så fint tillsammans.

Tilltar man närmare på dom där ödlorna så ser dom verkligen ut att komma direkt från Jurassic Park.

Och som sagt:

Dom lekte så fint tillsammans.

Men det fanns andra djur i St Augustine också, utanför parken.

Mimmi Pigg med en skojig frisyr.

Och den här pudeln (?) ville inte vara sämre.

Idag har vi åkt mer söderut igen, men mer om det imorgon, kanske.

Symbios

 

Det här stället:

Det brukar vi uppsöka när vi irrar runt här i USA.

På eftermiddagarna då vi vill leta upp nånstans att bo för natten till ett rimligt pris och inom rimligt avstånd, så utnyttjar vi deras gratiswiffi. Man behöver inte nödvändigtvis gå in, det räcker med att stå parkerad utanför. Precis som Ama gör på den här bilden – står parkerad utanför.

Symbiosen då?

Jo, förstår ni. På mornarna utnyttjar vi wiffit som finns på det motell som vi hittade på grund av gratiswiffit dagen innan. Detta för att hitta närmsta McDonalds.

Jösses vad god deras Egg/bacon/cheese biscuit är!

En win-win situation, alltså.

Eller förresten. Det är nog en winwin-win situation, med fördel Ama:

Just nu har dom små lotter à la monopol som man får pilla loss från grejerna man köper. Redan första gången vann Ama en quarter pounder cheeseburger (den lilla lappen längst upp till höger, dom andra verkar mer komplicerade, man ska samla och så…). Weehoo! Ama älskar att vinna!

Och nej. Ama är inte sponsrad av McDonalds. Tyvärr…

Fast mestadels har det ingått frukost på dom ställen där vi bott. En sån där nyttig, näringsriktig, ”continental” historia som mest består av pannkakor med choklad i, wienerbröd och kanelbullar. På ett ställe fanns det extra tillbehör till yoghurten – små minimarshmallows och givetvis chokladpluttar.

En sån frukost ska vi snart avnjuta här i Boca Raton där vi befinner oss nu. Märkligt namn, förresten. När man betänker att det var spanjorer som landade här först. Ja, efter indianerna då.

Gomorron!

Våga vägra borgen!

 

Igår var vi i St Augustine. Där finns en borg, Castillo de San Marcos. Ama har lärt sig sitt mantra: Våga vägra borgen!

– Men kom igen! sa födelsedagsbarnet.

– Ser du inte hur liten den är?

Ama var mycket tveksam…

… men när det är gratis, då gäller det att passa på!

Jomen det var gott om utrymme…

… och det verkade välbyggt.

Såhär såg det ut från ovan, förresten. Från Anders födelsedagshelikopter.

Jo, det var en fin och lagom hög borg. Och inte en endaste skymt av nån Stalker på hela dan.

GAAAHHH!!!