Resan till Blåkulla

 

Vi gav oss av på skärtorsdagen, som brukligt är när man siktar på Blåkulla.

Det var Ronny, Lydia, Ana och Kapten Nacho. Ja, och så Stalkern, såklart.

Vi siktade föröver. Där bland det allt det där blåa, där borde väl Blåkulla ligga?

Land i sikte! Fast själva landet var inte blått. Det blåa var väl mer runt ikring… Det visade sig vara vår skärgård som vi hade hittat. Ön Tabarca, alltså.

Vi var inte särskilt ledsna för det.

Vi kollade in huvudgatan där på ön. Inte så mycket folk så här års. Det finns bofasta som lever där hela året – hela 11 stycken! På sommaren blir det en mångdubbling av invånare, antalet stiger radikalt. Till 75.

Restauranger finns det ett flertal. Här hittade vi en som serverade jättegod fisk.

Vi fortsatte vår vandring runt ön.

Anders undrade var kyrkan tog vägen?

Då stod han precis bredvid…

Man skulle kanske tro att vi var nån typ av snedseglare. Kom till Tabarca när vi siktade på Blåkulla?

Men nej. Några snedseglare är vi inte.

Eller???

Annons

Vad håller hon på med, Ama?

 

Ja, det kan man verkligen undra här.

Det väldigt enkla svaret är att hon fotograferar, och fotostilen är lika diskret som alltid.

Nu är vi hemma igen efter ett par helt fantastiska dagar på vift, och det har blivit ”några” bilder under dom här senaste dagarna. Det kan tänkas att det dyker upp både en och annan här i bloggen framöver.

Ni kanske är nyfikna på resultatet av just den här stilstudien?

Om ni inte är det, så kan ni blunda nu, för här kommer bilden:

Fina röda lavendlar i skärgårdsmiljö.

Sådärja. Nu kan ni ointresserade titta igen.

Gomorron!