En nära-döden-upplevelse…

 

Eller rättare sagt: FYRA nära-döden-upplevelser. Håll i er nu, för nu åker vi!

Ni kanske minns den här:

1

Borgen. Den där självlysande fyrkanteblutten uppe på höjden är borgen i Cocentaina.

Våga vägra borgen!

Jodå, det var Ama’s stolta mantra, men Anders konsulterade google maps samt GPS-en och hittade givetvis en bilväg dit upp.

Så dagen efter var det bara att ge sig av uppåt.

Borgen var förmodligen sur efter Ama’s vägran och var inte ett dugg samarbetsvillig:

2

Den hade gömt sig i dimman.

Ama hade dagen innan skrutit upp sig över hur tuff hon blivit. Hade inte gnölat, gnällt eller pipit det allra minsta över dom smala vägarna och gränderna inne i stan. Okej. Kanske några små pip, men inte alls så mycket.

Ama hade alltså blivit en riktig tuffing!

Fram tills detta då:

3

Det här var den första nära-döden-upplevelsen. Det kanske inte ser så hemskt ut, men vägen upp var väl cirka två decimeter bred (ja, decimeter…), med höööga vägkanter och branta stup. Ama inte bara pep – hon var typ gråtfärdig… Kunde ha tagit betydligt värre bilder än såhär, men det är svårt att fota och blunda samtidigt.

4

Ser man på! (Och det gör man bäst när man tittar. Ser, alltså) Till slut var vi nästan uppe vid borgen.

5

Bara för att var vi framme vid vägens slut, så betydde inte det att vi var framme…

Och här kom den andra nära-döden-upplevelsen.

Besten!

Farhågorna var befogade:

6

Man ser klart och tydligt att han försöker äta upp Anders! Tur att det fanns ett staket. Besten kom bara åt att slicka på handen för att känna lite av smaken…

7

Nära-döden-upplevelse nummer tre var gångvägen den sista biten. Smalt och brant. Ama såg för sig hur hon skulle snubbla till, inte få stopp på kroppen och springa rätt ut över kanten. Men, men. Det var bara att haka på Stalkern som än en gång hade tagit täten.

8

Man ser att Ama hakade på med viss tvekan. För det var brant. Till slut blev hon dock mer terränggående och kom upp till tornet.

9

Äntligen uppe! Borgen var naturligtvis stängd och låst.

Sen kom den fjärde och värsta nära-döden-upplevelsen. Den som Ama hade gruvat sig för hela vägen.

Att ta sig ned igen.

10

Ama hade dumma skor för att gå ned på branta, smala stigar utan räcken. Det där med att ”inte få stopp på kroppen” flashade förbi hela tiden, och hur mycket Anders än pekade på den vackra (men dimmiga) utsikten, så stirrade Ama stint ned på sina fötter. Vägen ned med bilen var inte ett dugg roligare än vad den hade varit på vägen upp. Tack och lov slapp vi att få möte…

Sen såg Ama det vackraste hon sett på hela dagen:

11

Det här. WOW! Ja, det kanske inte var så naturskönt, men attans vilka underbart breda vägar!

12

Ama var lättad över att ha överlevt alla fyra nära-döden-upplevelser när vi lämnade Cocentaina och åkte vidare mot nya äventyr.

Det kan tänkas komma mera från den här trippen. Exempelvis hur vi tog oss ut ur dimman…

Gomorron!

39 Responses to En nära-döden-upplevelse…

  1. ogamotoga skriver:

    Men visst var nära-döden en fantastisk upplevelse … nu så här i efterhand. 😉

  2. Villa Freja skriver:

    Men hjälp vad läskigt. Så det blev ett besök i borgen ändå … ser nästan ut som det där kapellet i Mamma Mia-musikalfilmen 🙂

  3. Robert skriver:

    Vilken Stalker du har som får med dig på sådana äventyr. Fyra stycken?? Ni borde ha sett Sven i krokarna. 😉

    Gomorron! 😀

  4. Sven skriver:

    Morning! 😀

  5. Ami skriver:

    Usch, jag blev alldeles svettig när jag läste och såg bilderna…..Jag hade aldrig utsatt mig för det där!

  6. Yvonne skriver:

    Usch, blir helt darrig i hela kroppen när jag såg bilderna. God morgon förresten. Skulle aldrig klara sådana höjder och smala vägar oavsett om jag åker bil eller går. Men vacker utsikt fick ni till slut och kom helskinnade både upp och ner.

    Ha en fin onsdag, tror ni får lite regn idag och det lär vi också få ser det ut som

    • Ama de casa skriver:

      Gomorron, Yvonne! 🙂
      Jag var också darrig i hela kroppen och Anders tyckte att jag var sååå fånig. Det BOR ju folk här uppe, dom åker här varje dag, tyckte han. Jamen desto större risk att vi får möte ju! Han tyckte dock att det fanns många mötesplatser (vilket det gjorde), att han körde sakta och försiktigt (vilket han gjorde) och att det bara är att nån backar om man möts på ett dumt ställe (ja, vår bil HAR back)… Men det hjälps inte – det var skitläskigt ändå. Jag ÄR nog fånig. 😀

      Jäpp. Här har det regnat nu på morgonen. Uppehåll just nu, men en överhängande fara för mera regn. Dumt just idag…

  7. moi skriver:

    Mitt mantra är ”det kunde varit värre”. Försöker tänka så i din nära-döden-berättelse. Det kunde varit värre – om du hade rollerblades på fötterna. (det var det enda jag kom på… )
    🙂

  8. Ann-Kristin skriver:

    Gomorron!
    Jag hade nog fortsatt våga vägra. Fy för krokiga vägar och branta stup.
    Säkert en upplevelse när man väl är uppe.
    Kram/A-K

  9. Comsi Comsa skriver:

    Smala vägar med branta stup är en mardröm, har haft mardrömmen att få göra detta att antal gånger……
    Jag tycket du var duktig och modig, lite galen också som hänger på allt för att komma dit upp….. 😉

    Kramen ♥

  10. farfar hebbe skriver:

    Huváligen,,nu är det väl dags att du tar befälet över ”Stalkern” innan han hittar på ännu mer tokigheter..Men lite mysigt såg det allt ut ändå..Haé Kram.

  11. farfar hebbe skriver:

    Ja det var kul att koka sylt med Moa,,Loke var oxå med på nästa kok,,när det var dags att röra i sockret och jag sa nu måste du smaka av så det blir bra,,pyttsan,jag gillar inte lingon sa han och ropade på Moa,som fick smaka av medans han rörde i sockret,tills dess hon sa ”Perfekt”..Haé Kram.

  12. Ditte skriver:

    Ja, äventyr kan vara energigivande och även det motsatta. Men nu gäller kanske i fortsättningen även ”vägra smala vägar”, men lite svårt när man plötsligt är på en sådan. En tanke är att du nästa gång själv ser att GPSen inte visar på dessa vägar. Bara ett tips! Man kan bara lite på sig själv….
    Ser fram emot nästa kapitel men spänning. Ut ur dimman var det..

  13. Janne skriver:

    Vilken pärs! 🙂

  14. åsa i åsele skriver:

    Förstår nu hur fånig jag är som klagar över de Norrländska vägarna,
    de spanska är ju faktiskt värre… Du är modig Du som ger Dig ut å åker bil med Stalkern…
    Jag är ju väldans åkrädd så jag hoppas Du förstår hur jag beundrar Dig 🙂

  15. Inger Rozén skriver:

    Usch så läskigt.Ni har en bra bil det är säkert.Och dimman tror jag var värst.Undrar,när Anders var barn lekte han mycket med borgar å sånt?Kram.Inger

  16. skåningen skriver:

    Vilka hemska strapatser ni är ute på!! …………………Har inte bro med på någon av orterna… Kram!

  17. Mita skriver:

    Jag som tycker att Norges serpentinvägar är läskiga, men det där är snäppet värre…
    Kram♥

  18. Lena i Wales skriver:

    Oj, oj! Så det kan bli!
    Sköt om dej!

  19. BP skriver:

    Du och min man skulle kunna vara tvillingar – vad gäller små vägar, branta stup och höjder alltså. Jag hade nog kört på/traskat på som Anders med en darrande man bredvid.

    Men du kom iaf stärkt ut ur den där upplevelser… eller inte;-)

  20. Uff jag hade INTE velat gå på den där stigen upp eller ner 🙂

  21. Ja, jisses vilka smala vägar! Vackra omgivningar…där hade jag nog böjt mig ner och letat sten 😀 Jag funderar mer på placeringen av den lilla borgen och dess syfte..det kanske finns en historia om det?

  22. Znogge skriver:

    Jag blir verkligen imponerad över dig mod för själv blir jag matt bara av att titta på bilderna. Någon borde skriva en alternativ guidebok med faror som ska (inte bör) undvikas 😉

    Kram

  23. gunnardeckare skriver:

    Stackars Dig! Bra gjort att du trots allt hängde med!

  24. Decdia skriver:

    Hihi, ibland håller jag med dig… men Ama har gått och blivit lite av en fegis tycker jag. 😉

  25. Susanne P skriver:

    Åh shit! Jag som inte ens kan åka över Höga Kusten bron…

  26. Christina skriver:

    Å, men det hela ser ju ut att ha gått riktigt bra… Ni nådde målet och fick klappa den fina hunden, Ljuvligt 🙂

    Ha det gott kära!
    Kram

  27. Micke skriver:

    Hujeda mej vilka branta stup…hade förmodligen svimmat vid påbörjande av nedfärden och vaknat upp på hotellet igen…usch.

    Ha de bäst 🙂

  28. Sussi skriver:

    Haha vilken hemsk upplevelse! Den där vägen hade jag nog hållt mig långt från jag med. Och självklart så var det stängt när ni bemödat er med att ta er hela långa vägen upp! Kan man stämma någon för onödigt lidande?? 😉

  29. Freja skriver:

    Brett och platt, vilken lycka! Du skulle haft med din skateboard till borgen…

  30. Susjos skriver:

    Trodde först att ni skulle bestiga borgen mitt i natten, men där går väl gränsen..hihi!!!
    Är imponerad att du trots allt följer med Anders upp där..ja, den kärleken den kärleken♥ Puss och Kram på dig! Å tack för alla fina ord på min blogg!!!

  31. Leffe skriver:

    Gomorron Ama! Jag VISSTE ju att vägen fanns! Du måste börja ta mina kommentarer lite mera på allvar. OK, det kanske inte var någon motorväg direkt. Å andra sidan hade säkert Anders kört ända upp ifall du inte hade larvat dej. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: