Traditioner är till för att hållas, så därför firar Ama…

 

… Hall… nej vänta nu. Fel tradition.

Vi tar om det.

Traditioner är till för att hållas, så därför firar Ama…

… Hall… nej vänta nu. Fel ställe.

Vi tar om det.

Traditioner är till för att hållas, så därför firar Ama…

… Hall-å-vin! Den lilla skrämda blomman får också vara med. Toaborsten, däremot. Den kom oinbjuden.

Hur än ni nu än firar – ha en trevlig kväll!

Annons

Även idag…

 

… steg solen upp ur havet.

Men det är inte vilken dag som helst!

Nej, nej… eller förresten jo. Det är visserligen en sån här dag igen, men det var inte det som Ama tänkte på. (Hmm… Konstig vinkel det blev på den traditionella fredagsbilden idag då. Undrar hur det gick till?)

Det är väl idag som det är ”meningen” att man ska gå runt och skrämmas för att få en massa godis?

Godis är gott.

Ama skräms på en endaste gång:

Jösses vad rädd den där lilla blomman blev! Den har väl läst Ama’s blogg och sett vad som kan hända när den där klippmojängen kommer fram.

Så nu sitter Ama här och väntar på sitt godis. Vad gör ni?

Gomorron!

A room with a view

 

I Valencia hade vi den här utsikten:

Den slår ju inte dom utsikterna som Leffe brukar ha från sina hotell över ventalitionstrummor, och det där huset är ju inte så märkvärdigt, men ser ni vad som är jättebra med denna utsikt?

Okej, Ama zoomar:

Man ser hur varmt det är ute. Nej. Det blev inga långbyxor eller kofta denna dag heller. Åtminstone inte för Ama. Mannen i bild verkar dock tycka att det är lite kyligt.

Tittade man åt andra sidan såg man detta:

Där bilen är på väg att köra ner ligger ett parkeringsgarage. Tittar man noga på pilarna i gatan så är det inte alls så himla lätt att komma ner i det där garaget.

Det är kanske därför som dom parkerar som den där röda bilen?

Eller som den där gråa mitt i korsningen bakom Anders?

Hur som helst, alla dessa felparkeringar får Trafikpolis-Ama att se rött.

Och det är ju synd…

… för då kommer man inte framåt.

Ett experiment

 

Här i Spanien är det ett väldigt kalkhaltigt vatten.

Det gör att våra kastruller ganska snabbt ser ut såhär:

Tekokningskastrullen. Den ser rätt läskig ut, va?

Men det där har vi lyckats fixa förut på ett enkelt sätt. Vi testar samma knep igen.

Anders gör sin berömda ”stänkeskvättsås”. (Varför måste tomatsåser göra på det viset, stänka och skvätta???)

Och kolla!

Kastrullen blev som ny.

Ja, så var det förra gången…

Nu hjälpte det inte så mycket. Kan inte ha varit samma ritning på såsen som tillagades.

Nåja. Nu vet vi att vi måste köpa nya kastruller nästa gång vi åker till IKEA.

Men experimentet var ändå inte helt fel:

Pizzan (med den goda stänkeskvättsåsen) blev jättegod.

Det var igår det.

I morse vid tjugo i åtta såg det ut såhär:

En ny dag har randats.

Gomorron!

 

Kanske har det ändå blivit höst?

 

Det kändes inte så, då när vi gick under broarna i Valencia förra veckan.

Solen sken och gräset växte som aldrig förr.

Vårens träd blommade.

Riktigt vackra trädlavendlar!

Sen tittade vi lite neråt istället, och ja…

Kanske har det ändå blivit höst?

Men det är nog bara att gilla läget…

… och stå ut i höstrusket.

Att samla steg

 

Det är det lätt att göra i Valencia.

Det finns nämligen en uttorkad flodfåra som genomkorsar stan. På den här kartan var det 8,5 kilometer uppmätta, men den är nog en mil lång. Man kan nämligen gå en bit till, utanför kartan – men fortfarande i fåran.

Det är en behaglig, bilfri promenad. Man får dock se upp för cyklister i vanlig ordning. Stor variation, dom har många olika sorters teman, växter och sportarenor utefter vägen. Man kan ofta välja mellan skugga eller sol när man går. Vi valde skuggan, då det var runt 30 grader varmt ute.

Här och där korsas fåran av bil- och gångbroar.

Många broar blir det. Himla bra – Ama är en brofetischist.

I den ände som ligger närmast havet ligger dom här läckra, moderna byggnaderna. Här finns det bland annat ett gigantiskt akvarium och delfinarium.

Där kan man åka Lilla Tåget. Det ville inte Anders.

I den andra änden kom det vatten i fåran, och på den andra sidan av den där bron ligger djurparken.

Där kan man åka svanar. Det ville inte Anders.

Vi struntade i djurparken, tog oss upp ur fåran och uppsökte närmsta bar.

Det ville Anders. Och Ama. För det hade vi tamejtusan gjort oss förtjänta av.

Gomorron!

Så himla fiffigt!

 

I den ”lilla” lägenheten där vi bodde i Valencia häromsistens hade dom knåpat ihop ett alldeles eget patent i köket.

Kolla bara:

Man behöver bara borra ett litet hål, dra ett snöre genom och fästa det i dörren och i soptunnelocket.

Och sen när man öppnar dörren…

Taadaaa! Locket är öppet och man kan slänga sitt skräp. I det här fallet en påse med nötter. Rättare sagt, en påse utan nötter.

Smart va!

Hursa? Jahaja. Ama är benägen att hålla med. Det här var ett synnerligen sopigt inlägg.

Gomorron!

Vintertid?

 

Är det det nu?

Tydligen. Nu är den sista (?) klockan omställd. För att göra det var vi tvungna att ta ut bilen på en liten motionsrunda. (Ni kan väl vara snälla att bortse från dammet? Ama blev vilseledd när vi sålde huset och flyttade till Spanien. Hon som hjälpte till med stajlingen av huset påstod att damm inte syns på bild…)

Hit åkte vi:

Till stranden mellan La Mata och Guardamar. Glada gubben är inte glad längre, eftersom det har blivit måndag.

Måste samla steg.

Men att promenera var inte det enda vi gjorde.

Här badar Ama. Jodå. Ser ni vad fint hon har tonat håret?

Och här har hon tonat om det igen. Perfekt när det finns såna möjligheter på en strand, bara sådär!

Okej. Ama erkänner. Det blev inget bad.

Men vaddå?

Det är ju vintertid nu och Ama är nog ingen vinterbadare.

Lilla Ama…

 

Ni har ju sett bilder förut på lilla Ama.

Här kommer en till:

Kan det möjligen vara så att Ama blev pådyvlad sin vurm för färgen rött redan i unga år? Lite dåligt att strumporna är vita, kan man dock tycka. Den tjusiga grabben som sitter bredvid är storebror.

Men lilla Ama har inte blivit mycket större.

Kolla vad liten hon är! Hon når knappt upp till dörrhandtaget. Hmm… Vid närmare eftertanke så är det kanske dörren som är stor?

(Ooops! Vilka knöliga ben? Men det är nog ingen fara, geniknölar bara…)

Det är sällan som Ama har smajlisar i sina inlägg.

Men just nu kändes det helt rätt.

Gomorron!

Söndagsnöje

 

Lördagsnöjet vi hade – att köra soffan i tvättmaskinen – ledde såklart till ett söndagsnöje.

Att göra soffan hel igen, alltså.

Här ser vi starten:

1. En av dom två sittkuddarna
2. Det ena grejset som ska vara utanpå
3. En konfunderad Anders
4. Det andra grejset som ska vara utanpå
5. En fåtölj som egentligen inte har ett dugg med saken att göra

Här är – om möjligt – Anders ännu mer konfunderad.

Men det börjar ordna till sig. Eller?

Jodå. Vi provade många platser för att få till det, men sovrummet visade sig vara bästa stället.

Kolla! Vad bra det blev!

Åsså den större…

Och – weehooo!

Ama har fått tillbaks sin blogghörna – ren och fin.

Puh! Att köpa en ny soffa är hur jobbigt som helst! Vi åkte land och rike kring för att hitta den vi har. Nåja. Åtminstone inom en sex mil lång radie, för så långt är det till IKEA. Men ni skulle bara veta hur många möbelaffärer det finns här. Och så många stora, svulstiga soffor – med nästan ingen sittplats alls. Vi letade lääänge. Till slut fann vi den vi har nu. Var då, kan man undra? Jo, i möbelaffären som finns på bottenvåningen i vårt hus…

Snacka om att gå över ån efter vatten.

Men ni skulle bara veta hur svårt vi har för att skilja oss från våra gamla, kära trotjänare…

Här åker Rosa Åsa i graven på Hagbytippen i Täby efter 25 års lång och trogen tjänst.

Vår nuvarande soffa är ju helt ny! Tja, den kan väl inte vara mer än… typ åtta år?