Det är dags att ge sig av…

 

För tre veckor flög vi över Grönland hit till USA.

Den tur vi hade hade tänkt oss där hemma var ungefär såhär. Och ungefär sådär blev det.

Nu är det dags att lämna USA för denna gång. Idag den 11/9 flyger vi härifrån Houston. Ett väl valt datum att flyga på kan tyckas…

Hoppas det inte är såhär trångt i luftrummet.

Om det nu skulle vara ett propellerplan vi flyger med, så hoppas Ama att propellern är liiiite större än den som sitter i näbben på detta plan.

Planet får också gärna vara aningens större än detta.

Det där planet ovanför vill Ama inte heller åka med, nej hellre då det som skymtar där under:

En Concorde. Fast dom flyger ju inte längre…

Anders vill helst åka en sån här:

Men rymdfärjorna är också tagna ur trafik.

Nåja, nåt sorts plan blir det väl – förhoppningsvis ett någorlunda modernt.

Vi hörs när vi hörs!

Gomorron!

PS: Alla flygplansbilder (utom den översta) är från The National Air and Space Museum vid Dulles International Airport utanför Washington. Vi inledde vår resa där tillsammans med Ruth’s dotter Ingrid. Ett fantastiskt museum – väl värt ett besök!

Annons

När man har åkt runt så mycket…

 

… så är det ibland lite svårt att dra sig till minnes var man faktiskt befinner sig när man vaknar på morgonen.

Då är det bra att ha en sån här utanför dörren:

Javisstja. Beaumont var det ja.

Vi drog iväg mer västerut. Staden som syns där i bild är Houston, och det vi först siktade på var det där höga fyrkantehuset.

Huset är längst till vänster. I mitten åker vi alldeles ensamma i en hiss. Det berodde nog mest på att den bara gick till 23:e våningen, så vi åkte ner igen och tog rätt hiss. Då fick vi sällskap med kostymklädda herrar som hade lustiga guldhjälmar med sig. Ama trodde mer att det var cowboyhattar som gällde här i Texas…

Uppe från sextionde våningen fick man en fin utsikt över stan. Nere till vänster ser man parkerade bilar vid en pool högt över gatan. Gissar att det är en skitläskig bilhiss för att komma dit. Nere till höger ser ni hur modiga Ama vågar gå jättejättenära kanten.

Det var inte så mycket folk där uppe.

Fast där var det faktiskt en i alla fall.

Ama behövde… gå och vila. Till vänster ser ni skylten till vilorummet (restroom). Den verkar peka in i en återvändsgränd? Men Ama är en modig typ, så hon vågade gå fram och peta på den där spegelväggen. Det visade sig vara en dörr.

Vi vandrade omkring i stan ett tag, tills parkeringstiden började gå ut. Men hoppsansa! Då hade vi typ tappat bort var vi parkerade bilen. Man blir rätt förvirrad av dom höga husen som till och med kan gömma dom mest ståtliga riktmärkena helt och hållet.

Vi fick hjälp av en ”turisthjälparpolis” som bad om lite ledtrådar. Visstja! Ama kom ihåg att vi parkerat vid en byggnad som var nån sorts… kristuskatedral? Killen gav oss en karta, ringde och frågade nån annan och gav oss anvisningar. Vi galopperade dit han sa, och kom till en… metodistkyrka… Fel.

Sen började Ama studera kartan noggrannare, och heureka!

Sådär hette den ja, där låg den på kartan, sådär såg den ut och DÄR var bilen!

Phu! Fem minuter försenade med avseende på parkeringstiden, men vi var glada över att ha sluppit p-böter och framförallt glada över att ha återfunnit bilen.

Vi körde iväg och kollade på en häftig ”vattenvägg”…

… och hann klämma in en sväng i en botanisk trädgård…

… innan vi checkade in på vårt motell här i Houston.

Som vanligt tycker vi att vi har hyrt en stor bil, men den visar sig alltid vara väldigt pluttig om man jämför med andra.