Varning för långt inlägg!

 

Men det kommer åtminstone att gå snabbt. Jättesnabbt, faktiskt!

Ok, vi kööör!

Vi passerade Daytona Beach igår. Där finns det en räserbana (stavas det så?) där dom kör runt, runt, runt. Och det väldans snabbt.

Banan försökte dom bygga som en oval, men dom misslyckades visst lite? Den ser nästan lite trekantig ut.

Nåväl.

Man kunde köpa sig en tur i en räserbil. Åka runt i typ 250 kilometer i timmen.

Ama tyckte att den där lådan i passagerarsätet såg bekväm och säker ut, men Anders tvekade.

Så det blev lilla tåget istället.

Redo!

Hej vad det går!!!

Lägg märke till hur brant det är i kurvan. Nedanför dom där gula linjerna får inte dom som tävlar köra. Men vi fick. Ama är tacksam för det…

Weeehooo!!! Vi leder! Det är ingen framför i alla fall.

Publiken jublar!

Sen blev det lite jobbigt. Vi skulle kolla på VIP-läktarna högst upp. Det hinner normalt inte dom tävlande göra, men vi ledde stort.

En himla massa trappor…

Vilken TUR att det fanns en hiss!

Vi kollade lite på bilarna som brukar tävla, men vi kollade mest på oss själva.

Sen började själva tävlingen.

Anders sprang åt ena hållet…

… och Ama åt andra. (Hon verkar dessutom ha kvar dom där Charleston-takterna).

Och tänk!

Vi vann. Båda två!

Det är bara en sak som Ama inte förstår…

Varför behöver man köpa en pitt?

Ja, oj vilket långt inlägg det här blev, men Ama varnade faktiskt redan i rubriken.

Gomorron!

Annons

Vi lämnade Brunswick…

 

… och fortsatte vår roadtrip här i Amariket idag.

Först och främst måste man se till att ha lite snacks i bilen:

Is är bra. Inte alls så många kalorier och kolhydrater och så.

Sen är det bra att ha is i magen också…

… då när det är en totalblock av långsamma bilar som segar sig förbi dom där jättemånga bilarna till höger. Suck! Ama vill ju åka fort! Och det kanske hon fick göra också. Mer om det imorgon.

Vi åkte in i The Sunshine State – Florida.

Passerade en läcker bro (Ama är brofetischist, om ni inte visste det redan) som såg lika frän ut framifrån som i backspegeln.

Men, men. En Ama de casa är aldrig ledig.

Idag stod det fönsterputsning på schemat.

Vi åkte efter A1A-vägen. Trodde vi skulle se havet mest hela tiden, men det var en himla massa träd i vägen.

Så vi var tvungna att stanna bilen och gå ner och kolla.

Och jomenvisst, det fanns både en strand och ett hav där nere. Atlanten.

Såg vi nåt djurliv då?

Jajjemensan! Massor!

1. En oidentifierad fågel
2. En albatross (kolla fotföringen när han ska stanna fortmoppen!)
3. En hund som var ute och åkte bil

Och sist men inte minst – en björn!

Ni ser den väl? Han sitter där uppe i molnen. Äntligen! En änglabjörn var lite oväntat, men bättre än ingen björn alls.

Nu befinner vi oss här:

På ett motell (hotell?) i Orlando. Kartboken ligger på sängen, får se vart det bär hän imorgon.

Nähäpp! Nu måste vi gå ner och ta ett dopp i poolen. Dé  é  mycké  nu!

Vissa saker går helt enkelt inte att låta bli att göra…

 

Här har vi en sten vid ett stup.

Klart att Anders måste upp och spana…

Här har vi rätt och slätt ett stup.

Klart att Anders måste ut och spana…

Efter detta drabbades han av nån sorts överslagshandling…

… och kände sig tvungen att välta ett träd.

Ja, det där är den typ av saker som Anders inte kan låta bli att göra. Ama däremot, hon känner ingen som helst längtan av att göra nån av dessa grejer.

Men andra saker får det att riktigt klia i fingrarna.

Erkänn att ni också skulle vilja testa den där knappen?

Gomorron!

Oooo…

 

Ama höll ju helt på att missa!

Svaret finns där inne.

Det är ju…

… fredag idag!

(Obs! Om ni läser detta i morgon så är det lördag. Men det är inte så dumt det heller…)

På marknaden i Charleston funderade Ama på att köpa en hatt. Borde åtminstone ha provat en, det fanns ju spegel och allt.

Eller kanske en skojig skylt?

Men parkeringstiden tog slut, så vi fick skynda oss från marknaden – dock med en varsin nyinköpt t-shirt. Wow! Storshopping, liksom.

Vi hamnade direkt i en trafikkö.

Ama var glad att vår bil inte var sådär stor, och vi lydde det kända uttrycket ”störst går först”.

Ama litar inte riktigt på GPS’en, men med hjälp av den braiga karta som vi fått av Ruth i Virginia…

… så tog vi oss ut ur South Carolina och in i Georgia. På andra sidan den där bron i fjärran ligger Savannah.

Där stannade vi till och inhandlade lite förnödenheter. Lite picklad korv ser väl smarrigt ut? Nja… den fick faktiskt stanna i affären.

Här bor vi nu. På EconoLodge i Brunswick. Och apropå förnödenheter… Där vid pilen ligger en liquor store. Dit tog vi oss. Givetvis med bilen.

Hmm… Vi börjar nog bli ganska amerikaniserade vid det här laget.

Ama’s björnjakt, anno 2014

 

Som den trogna läsaren kanske minns så jagade Ama björnar ifjol. I Alaska såg hon nästan en björn, men den hann gömma sig.

I år fortsätter jakten och hittills har den gått riktigt bra!

Här har Ama hittat en björn som dessutom verkar vara utbildad kock. Kan det bli bättre?

Fast han ser lite oäkta ut… Nja, det kanske inte gills.

Men här då? En riktig björn i sin naturliga omgivning! Wow, liksom!

Fast hon Mildred bor i en djurpark… Nja, det kanske inte gills.

– Nej det gör det inte, säger Mildred. Tittar man noga så räcker hon till och med ut tungan åt Ama.

Suck…

Men sen!

Ama hittade en äkta björngrotta:

Fantastiskt!!!

Fast… Stavas inte björn BEAR på engelska?

Strunt samma. Den där grottan var jättebra oavsett.

Men sen… Vi bara stod där, helt oskyldigt och kolla vad som hände:

Björngrottan liksom bara rasade. Byggmaterialet vällde in i rummet. Ooohooo… Lika bra att fly. (Efter att ha kollat ifall det var nåt som gått sönder och som dom möjligen hade tänkt ge bort… Tjejen i kassan skrek nämligen: ”Free beer for everyone!”)

Här står Ama och fotar en som verkade lite skyldigt till det där raset.

– Nope, jag är oskyldig, påstod han.

Sen vandrade vi iväg mot solnedgången i Charleston. Motion är viktigt. Eller så var det maten som lockade.

Nu är det en ny dag här, och björnjakten fortsätter.

Gomorron!

 

Vi lämnade North Carolina i morse…

 

… och körde söderut.

Överraskande nog hamnade vi i:

Taadaaa! South Carolina.

Vi stannade till i statens huvudstad – Columbia – där vi såg ett helt naturligt vattenfall.

Ama blev lite konfunderad.

1. Vad betyder egentligen det där som står på skylten?
2. Om det nu betyder det som Ama tror, vad ända in i… gör Anders där nere?

Dom varnade för alligatorer, och det gjorde dom fullständigt rätt i!

För om ni tittar noga där på det som Ama ringat in och dessutom förstorat i ena hörnet – tamejtusan, satt det inte en liten alligator där bakom skylten och lurpassade för att överfalla sitt byte.

Vi åkte in till stan och Trafikpolis-Ama fick genast syn på en riktigt taskig parkering.

Här i USA är dom mycket mer tacksamma över den hjälp dom får från allmänheten…

… så Ama fick sin trafikpolisuniform per omgående. För att inte Anders skulle bli ledsen så fick han en… väldigt modern mobiltelefon. Eller nåt.

Sen var det dags att tänka på kvällens boende.

Den här gången såg vi vårt gula M innifrån. Ama var nämligen väldigt hungrig, så det blev inget snikande på wiffin idag.

Var bor vi inatt då?

Ama kommer här med en ledtråd:

Enkelt! Det fattar väl alla?

Jomenvisst. Busenkelt!

Vi har slagit ned hotellpinnarna i Charleston.

PS: Var glada att ni slapp se ledtråden på film…

Parken i parken

 

Dit där vi åkte igår:

Grandfather Mountain. (Som om ni inte kan läsa själva…)

Jahaja. Tack för den! En bautasten mitt på vägen.

Rätt åt den som gick sönder när den landade!

Högst uppe där på farfar/morfarberget så fanns det en gungande och svängande bro.

Här ser vi Ama i olika stadier av ”vill inte gå på den där bron”.

Fast ni vet ju…

Allt för bloggen. Ama vinkar lite skräckslaget med ena handen samtidigt som hon krampaktigt håller i räcket med den andra. Det kan tänkas att en del av räcket kanske följde med hem…

Anders däremot:

Han stod längst ut på klippan efter bron och vinkade glatt och obesvärat. Ama fick magknip.

På vägen ner passerade vi ”Forrest Gump’s kurva”. Här spelades en del av Ama’s favoritfilm in. Då när han sprang fram och tillbaka över amerikanska kontinenten. Igår var det dock inte en enda en som sprang där.

Anders, däremot…

Han studsade upp på ännu en av dom läskiga klipporna. Ama fick magknip igen.

Och sen…

… var han bara tvungen att rädda världen. Eller delar av berget i alla fall.

Gomorron!

En Ama de casa är ALDRIG ledig

 

Här kommer beviset:

Under dagens biltur var hon minsann tvungen att sy ihop handväskan. Slit och släp.

Det var hårt material. Jättehårt! Så Ama uppfann en egen fingerborg.

Funkade sådär… Vi kunde ha passat på att kolla blodsockret på samma gång, men syster Anders hade fullt upp med att köra.

Vi åkte jättejättefort in i dimman.

Passerade ena hörnet av Tennessee i ett huj. Ama var lite förundrad över att vi åkte på en väg som gick både norrut och söderut på samma gång? Väderstreck kan vara lika besvärliga som höger och vänster ibland. Sen susade vi in i North Carolina.

Där körde vi in på Blue Ridge Parkway igen. Där gick det långsammare, så Ama kunde fortsätta att utöva sin nya hobby – att fota genom takluckan.

Ser ni sjön? Den var sehr schön. Man fick dock inte simma i den, så det var bara att åka vidare.

Vi hittade en trevlig park i parken att besöka. Där hade dom en butik som var en av dom bästa som Ama stött på hittills i staterna:

Dom sålde fudge – och man fick provsmaka! Vi provsmakade så mycket som vi bara kunde, men var ståndaktiga och nöjde oss med det. Ingen fudge fick följa med hem.

Sen hade vi den här utsikten genom takluckan. Vad gjorde vi där, månntro?

Mycket riktigt. Vi snikade på deras gratis-wiffi ute på parkeringen och bokade detta hotell där vi just nu befinner oss. I Hickory, North Carolina.

Ja det var väl allt för nu.

Eller förresten, det är fult att ljuga…

Liiite fudge fick allt följa med oss på resan.

Nu ska vi galoppera över ett fält och en stoooor väg (utan övergångsställe) och se om vi inte kan få lite näringsriktig pizza till livs.

Om vi klarar detta så kan ni få se lite mer av parken i parken imorgon.

Lite mer Jefferson

 

Vi gick ned från Monticello, Jeffersons forna hem. Man kunde ta bussen också. Men motion lär vara nyttigt.

Vi fortsatte på Blue Ridge Parkway. Med bil. Nån måtta får det vara.

Sorry. Ama kan bara inte låta bli att fota från takluckan.

Men vi satt inte bara i bilen.

Vi blev stenade också. ”Got stoned” tror jag man säger på amerikanska.

Därifrån studerade vi det rika fågellivet. Vi såg en vacker gulärla:

Fast det kaaan ha varit en påskvippa också.

Sen var det dags att motionera igen.

Vad är det som Anders studerar här?

Jomen där står han ju och studerar ”Natural bridge”. En enorm (inte att förväxla med en orm) klippformation.

Här kom Thomas Jefferson in igen. Nja, inte personligen just igår, men han hade en tendens att genomsyra hela vår gårdag.

Han köpte nämligen den här klippan och en massa mark runtikring. Kostade honom ungefär 2,50 dollar, vilket inte är särskilt dyrt ens i dagens värde. Ett par hundra dollar, kanske? Han köpte den direkt av dåvarande engelska kungen. Undrar om dom spelade om den? (Det senaste är en Ama-version, inte alls bekräftad på nåt som helst vis. Men historia blir bättre om man själv får bre på lite).

Och här! Det sägs att det är en mycket ung George Washington som har klottrat här. Ristat in GW i klippan. Ama kan egentligen tänka sig det, för han fällde ju körsbärsträdet (eller om det var ett päronträd?), erkände och blev sen president.

Ama tror att det lika gärna kan ha varit GW Persson som varit där och förevigat sitt namn. För denna teori finns dock inte heller några bevis…

Vi åkte därifrån. Ni ser dom där trästaketen va? Dom såg man nerifrån också. Vägen går tvärs över den där naturliga bron.

Helt otroligt.

Gomorron!

En Jefferson-day

 

Vi inledde med att ta en sväng på University of Virginia. Fantastiskt vackra byggnader. Thomas Jefferson både grundade och designade universitetet.

Sen åkte vi hem till honom och hälsade på.

Här är han och Ama (Ama är den som står till vänster). Thomas Jefferson var den som skrev Amerikas självständighetsdeklaration och blev USA’s tredje president. Orden ”All men are created equal” är berömda och välklingande, men det faktum att Jefferson hade runt 600 slavar på sitt gods Monticello genom åren stämmer inte riktigt med innebörden, kan Ama tycka. En gång betalade han ränta på ett lån med 70 slavar, och döttrarna fick 30 slavar var i gåva.

Hmm… Jefferson är nog inte den enda politikern genom tiderna som inte har levt som han lär.

Hans hem – Monticello – är vackert och ligger otroligt fint till. Tyvärr är det nåt som stör där i förgrunden. Nån linslus som vägrade gå ur bild.

Här är baksidan av huset. Ifall man är bekant med amerikanska mynt, så är denna bild mycket välbekant.

Ama visar:

Det är den vyn man ser på baksidan av 10-centsmyntet.

Apropå pengar så var det inte Jeffersons starkaste sida. Han hade stora skulder när han gick bort och familjen fick sälja av det mesta för att reda ut situationen. Lyckligtvis var det eldsjälar som köpte hans hem, så det har bevarats i väldigt ursprungligt skick till eftervärlden.

Vi gick på en väldigt intressant rundvisning i huset, men där inne fick man inte fota. Vi var en liten grupp, så Ama valde att lyda denna gång.

Sen hamnade gubben i stubben, och vi gav oss av mot ytterligare en Jeffersongrej.

Mer om det imorgon, om ni orkar.

Förresten, vad tror ni att vi gör här:

Parkerade utanför McDonalds?

Jo, förstår ni. Den där hamburgerkedjan finns preciiiis överallt. När vi börjar se var vi kommer att landa fram emot kvällen så parkerar vi så nära man kan. Då kan man utnyttja deras gratis-wiffi, gå in på booking.com och boka sitt boende för natten i lugn och ro – utan att behöva köpa nåt. Första dan chansade vi på boende, andra dan köpte vi en kaffe och en hamburgare. Nu har vi kommit på det bästa sättet. Snika.

Jäpp. Ama är både smart och snål.

Ikväll bor vi i Roanoke. Visste inte att den stan fanns i morse, och vet fortfarande inte hur den uttalas.