Hoppsan! Det ser lite trassligt ut det där… Men vi valde den oröda varianten av dom där äggen och kom upp till…
… glaciären på Stubaier. Här har vi varit förut, men Ama minns inte alls hur det såg ut. Inte så konstigt kanske, vi var här sommaren 1989 under vår fem veckors campingtur i Europa. Sommarskidåkning. Då fick vi hyra hela slalomutrustningen, och Anders fick låna en polygrip för att få på sig pjäxorna… Kanske är det därför vi tar med egna pjäxor nuförtiden?
25 år sen vi var där, som sagt. Inte så underligt att Ama inte minns hur det såg ut. Å andra sidan minns hon inte hur Axamer såg ut heller – och där var vi senast igår.
Bara att konstatera – Ama är en guldfisk i backarna.
Sen hände det nåt:
Uuuhuu…
Så vi tyckte att det var likaså bra att åka åt andra hållet.
Det måste ha snöat där uppe inatt, för det fanns mycket mysig, fluffig snö att åka i. Jätteläcker åkning – så länge det var bra sikt…
Sen hittade Ama nåt som gjorde henne lite stött i kanten till att börja med, och sen glad:
Det är trots allt inte alltför dumt att det finns bekvämlighetszoner för 50-plussare. Mer sånt!
Men varför såg dom där pippifåglarna så molokna ut?
Jo, förstår ni…
Såna här dagar är inte matutbudet sådär jättebra för dom små liven. Fanns inte minsta lilla brödbit att hämta.
Alla sitter nämlligen inne och äter.
Där var det så gott som knökfullt.
Ama valde ändå att ta ett depåstopp. Lyckades knö sig ned och få sin kopp ”kaffe”.
Lite senare fick hon sällskap av Anders.
Här provsmakas efterrätten. Den var jättegod. Den var bautastor. Och den var Anders’…
Men att Ama tullar på den är ju inte mer än rätt! Det var ju ändå hon som lyckats armbåga sig fram och fixa ett bord.
Sådetså!