En heldag i fjällen

 

Vi börjar bli väldigt rutinerade.

Här sitter vi på vårt stamställe i Innsbruck när vi är på väg ut att åka skidor. Skidbussen som är gratis går precis bakom axeln på Amders. Ja, inte inne på caféet då, utom bortom den där portalen.

Vi är rutinerade som sagt.

Fast GAAAHH!!! Precis efter att Ama hade tagit bilden här ovan kom hon på att hon hade glömt magsäcken på hotellet!

Här står Ama med magsäcken. Ja, vissa kanske kallar en sån där grej för magväska? Hon hade skenat hem till hotellet, försökt bryta sig in på fel hotellrum och bett om hjälp i receptionen där dom snällt förklarade att vi bodde en våning längre upp. Hela hemrusningen inklusive inbrottsförsök och hämtande av magsäcken samt återvändandet till stamcaféet tog 8 minuter.

Ama kan vara snabb när det behövs. Dessutom vill hon vara ute i såååå god tid, så vi fick ändå vänta 20 minuter på bussen…

Bussen, ja.

Den var nästintill fullsatt. Det är poppis att åka skidor här i Österrike.

Lite lustiga regler hade dom också på den däringa bussen:

”Prata inte med chauffören, men beställ gärna en drink”. Så tolkar åtminstone Ama den här skylten.

Vi kom trots allt upp ordentligt till backarna i Axamer Lizum (Ama vill hellre åka till ett ställe som heter BROMSAmer än AXAmer om sanningen ska fram. Men nåt sånt ställe fanns inte i utbudet).

Och här åkte vi som bara tusan! (Fast på bilderna ser det ut som vi mest stod still…)

Men lift, det åkte vi! (Skall erkännas – just här stod även liften still…)

Det var en fantastisk dag i backarna, finns egentligen bara två saker att klaga på:

Dom enorma liftköerna…

… och trängseln i backarna.

Men allt detta uppvägdes av:

… lunchen i backen. (Det är faktiskt… faktiskt… faktiskt… ett jättenyttigt LCHF-bröd där på tallriken framför Ama. Även om det är väldigt likt en urgod chocolat chip chocolat cookie)

Ser ni förresten vad frän den där byggnaden är? Dom bautastora fönstren hissades upp ungefär som garageportar och släppte i solen till alla hugade spekulanter.

Sen när vi väl kom hem efter nio timmar…

… en otroligt välförtjänt GT! (Betyder vatten, Susan)

Imorgon blir det nog skidåkning igen. Det vill säga ifall benen klarar att stiga upp från den cirka 10 centimeter höga sängen.

Annons

Den femte dödssynden

 

Känsliga läsare varnas. (Susan – du kan blunda nu…)

Jäpp. Vi har ägnat oss åt den femte dödssynden – frosseri.

Det började redan på Alicante flygplats:

Ååååhhh!!! Det var mer än fem månader sen som Ama moffade i sig en härlig måltid från Burger King. Såååå gott!

Lägg gärna märke till två detaljer:

1. Vattnet. Den obligatoriska coca-colan utgick. Sparade den till nåt som är mer värt att fuska för.
2. Glasögonen. Ama tog av dom. Lättare att trycka in hamburgaren i ansiktet utan att få nerkladdade glasögon på det viset.

Ooops! Titta vad som råkade slinka med från taxfreen. Nu är det så att Ama kan bli lite slut av skidåkning, och då krävs det snabba (läs: onyttiga och goda) kolhydrater för att hon inte ska bli kvar och åka runt, runt i liften. Vi brukar kalla såna här grejer för ”bränsle”. Man kan också kalla det nödproviant, ifall nåt oförutsett inträffar.

Ooops igen! Det oförutsedda inträffade visst redan på flygplatsen…

Ni minns kanske den där överhoppade coca-colan? Jomen det gör ni väl? Den var ju bara två bilder upp… Den som inte var värd att fuska för.

Här hittade Ama nåt som var värt att fuska för.

Och man måste ju ha nåt att skölja ner ölen med också. Eller om det är tvärt om? Nåja. Vi hittade nåt intressant på menyn. Tarte flambee? Ja, så hette den nog. Hur som helst lät det väldigt nyttigt.

Fast den var väldigt snarlik en pizza – och supergod! (Ibland är det väldigt bra att inte kunna språket så bra…)

Jomen, hörrni. Lite får man väl synda?

Hmm… Allt det här lyckades vi med på bara 6 timmar. Nåja. Ska man synda är det lika bra att inte köra med några halvmesyrer.

(Susan, nu kan du titta igen)

Men som man nästan säger – tidigt ska syndaren vakna. När detta inlägg kommer till allmän kännedom så är vi uppe på nån alptopp och försöker sona våra synder.

Gomorron!