Kreativitet i köket

 

Först knäckte vi ”några” ägg.

Överst ser ni det allra svåraste i hela processen – att klä in en form med smörpapper. Det ville liksom inte stanna kvar. Efter det svettiga jobbet var det bara att röra ihop och he ner grejset i formen.

Vad ska det bli? På sista bilden såg det ut som potatismos…

Men det blev ett LCHF-bröd. Ritningen ser ni HÄR om ni är intresserade. Och förutom att brödet blev riktigt tjusigt (troligen för att Ama höll sig undan) så ”betedde” det sig riktigt brödartat och lät sig snällt  skäras.

Men skär inte Anders åt fel håll? Den där biten som Anders skurit bort där blev förresten diskvalificerat från vidare medverkan och satt på undantag i en påse tillsammans med lite av toppen.

Sen fortsatte vi.

Lager 1: Paté utrörd med lite grädde för att få den mer samarbetsvillig. På med gurka, och varför inte lite keso?

Lager 2: Cangrejo (ett gott klägg med bland annat crabfish), hackade räkor, ost och ägg.

Gjorde inte Ama nåt? Jodå.

Hon gick ut och kollade om vädret hade blivit bättre.

Nej. Det hade det inte, och det blåste halv storm. Lika bra att gå in igen.

Skapelsen kläddes in med rökt lax och fick en topping bestående av Philadelphiaost (även den uppmjukad med lite grädde) som var smaksatt med Klädesholmens kaviar.

Sen var det bara att dutta på så mycket som bara fick plats. Ost- och skinkrullar, räkor, ägg, stenbitsrom, några små tomater. Det fattades lite grönt så vi pressade fast lite gurka utanpå laxen. Den satt snällt kvar och lät sig fotograferas innan den halkade ner och la sig på fatet istället.

Ja, det var gårdagens kreativitet i köket. Inte världens vackraste smörgåstårta, men den var väldigt god.

Inatt blev Ama överfallen av en dunderförkylning, hostar, nyser och snorar (lite ”tycker synd om” går bra). Tur att det finns rester!

Annons

Castillo de Lorca

 

Det låg som sagt uppe på det där berget och vakade över Lorca.

När man väl kommit dit upp så var det en fantastisk utsikt över staden. Någon där i mitten skickar ljussignaler, men Ama kan tyvärr inte tolka såna. Här i bild ser det ut som en lååååång och inga korta.

Vi gick upp till fots, men man kan även ta bilen. Under högsäsong går det troligen ett sånt där litet tåg nere ifrån stan. Ett sånt som Ama aldrig får åka…

Det kostade en liten peng att gå in, men det var det värt. Ama såg flera chanser att bli av med sin Stalker.

Om han bara gick liiiite närmare den där katapulten…

I det här tornet kunde man trappa upp. (Som om det inte hade varit nog med uppför på vägen dit?)

Men först trappade vi ned.

Till fängelsehålan. Hmm… En chans till…

Sen var det bara att trappa upp till bottenplan och sen trappa upp mot taket. Här skulle kanske Stalkern ha kunnat titta ut och ”råka ut för något”. Men det var redan upptaget.

Som vanligt när vi är ute och far, så är det alldeles proppfullt med folk överallt.

Men Stalkern var inte alldeles ensam.

Nejdå.

Ama var också där.

Castillo de Lorca är verkligen fint, och väl värd ett besök.

Fascinerande med historiens vingslag, men Ama var ändå mest förbluffad över en sak:

Tänk att det fanns wiffi redan då på… på… på… Äsch! Redan då för jättejättelänge sen.

Sen ser man där i speglingen i dörren att Ama inte lyckades skaka av sig sin Stalker.

Gomorron!