Ännu en toppendag på alptoppen

 

Hoppsan! Det ser lite trassligt ut det där… Men vi valde den oröda varianten av dom där äggen och kom upp till…

… glaciären på Stubaier. Här har vi varit förut, men Ama minns inte alls hur det såg ut. Inte så konstigt kanske, vi var här sommaren 1989 under vår fem veckors campingtur i Europa. Sommarskidåkning. Då fick vi hyra hela slalomutrustningen, och Anders fick låna en polygrip för att få på sig pjäxorna… Kanske är det därför vi tar med egna pjäxor nuförtiden?

25 år sen vi var där, som sagt. Inte så underligt att Ama inte minns hur det såg ut. Å andra sidan minns hon inte hur Axamer såg ut heller – och där var vi senast igår.

Bara att konstatera – Ama är en guldfisk i backarna.

Sen hände det nåt:

Uuuhuu…

Så vi tyckte att det var likaså bra att åka åt andra hållet.

Det måste ha snöat där uppe inatt, för det fanns mycket mysig, fluffig snö att åka i. Jätteläcker åkning – så länge det var bra sikt…

Sen hittade Ama nåt som gjorde henne lite stött i kanten till att börja med, och sen glad:

Det är trots allt inte alltför dumt att det finns bekvämlighetszoner för 50-plussare. Mer sånt!

Men varför såg dom där pippifåglarna så molokna ut?

Jo, förstår ni…

Såna här dagar är inte matutbudet sådär jättebra för dom små liven. Fanns inte minsta lilla brödbit att hämta.

Alla sitter nämlligen inne och äter.

Där var det så gott som knökfullt.

Ama valde ändå att ta ett depåstopp. Lyckades knö sig ned och få sin kopp ”kaffe”.

Lite senare fick hon sällskap av Anders.

Här provsmakas efterrätten. Den var jättegod. Den var bautastor. Och den var Anders’…

Men att Ama tullar på den är ju inte mer än rätt! Det var ju ändå hon som lyckats armbåga sig fram och fixa ett bord.

Sådetså!

Annons

Det är såna fantastiska vyer överallt i Alperna!

♫ ♫♪♪ Vita vidder, gnistrande skare, fjäll med snö så långt man kan se  ♫ ♫♪♪

(Känns låten igen? Från då. Då när allt var bättre och inget fusk förekom…)

Men visst är det vackert?

Sen kan vädret ställa till det…

… och bli lite fyrkantigt, sådär…

… för att sen återgå till det fina och vackra på nolltid.

Jomenvisst, Ama håller med rubriken:

Det är såna fantastiska vyer överallt i Alperna!

Eller njaaa, förresten… Ama tar tillbaka en del av det påståeendet:

Det är kanske inte riktigt fantastiska vyer överallt.

Ama ber om ursäkt. Hoppas ni inte satt och åt frukost.

Gomorron!

PS: Ama’s idé om att spana in snygga grabbar medan Anders tog ett extraåk kom alldeles av sig. Hon ägnade sig istället åt dom vita vidderna. Och sin Glühwein.

En heldag i fjällen

 

Vi börjar bli väldigt rutinerade.

Här sitter vi på vårt stamställe i Innsbruck när vi är på väg ut att åka skidor. Skidbussen som är gratis går precis bakom axeln på Amders. Ja, inte inne på caféet då, utom bortom den där portalen.

Vi är rutinerade som sagt.

Fast GAAAHH!!! Precis efter att Ama hade tagit bilden här ovan kom hon på att hon hade glömt magsäcken på hotellet!

Här står Ama med magsäcken. Ja, vissa kanske kallar en sån där grej för magväska? Hon hade skenat hem till hotellet, försökt bryta sig in på fel hotellrum och bett om hjälp i receptionen där dom snällt förklarade att vi bodde en våning längre upp. Hela hemrusningen inklusive inbrottsförsök och hämtande av magsäcken samt återvändandet till stamcaféet tog 8 minuter.

Ama kan vara snabb när det behövs. Dessutom vill hon vara ute i såååå god tid, så vi fick ändå vänta 20 minuter på bussen…

Bussen, ja.

Den var nästintill fullsatt. Det är poppis att åka skidor här i Österrike.

Lite lustiga regler hade dom också på den däringa bussen:

”Prata inte med chauffören, men beställ gärna en drink”. Så tolkar åtminstone Ama den här skylten.

Vi kom trots allt upp ordentligt till backarna i Axamer Lizum (Ama vill hellre åka till ett ställe som heter BROMSAmer än AXAmer om sanningen ska fram. Men nåt sånt ställe fanns inte i utbudet).

Och här åkte vi som bara tusan! (Fast på bilderna ser det ut som vi mest stod still…)

Men lift, det åkte vi! (Skall erkännas – just här stod även liften still…)

Det var en fantastisk dag i backarna, finns egentligen bara två saker att klaga på:

Dom enorma liftköerna…

… och trängseln i backarna.

Men allt detta uppvägdes av:

… lunchen i backen. (Det är faktiskt… faktiskt… faktiskt… ett jättenyttigt LCHF-bröd där på tallriken framför Ama. Även om det är väldigt likt en urgod chocolat chip chocolat cookie)

Ser ni förresten vad frän den där byggnaden är? Dom bautastora fönstren hissades upp ungefär som garageportar och släppte i solen till alla hugade spekulanter.

Sen när vi väl kom hem efter nio timmar…

… en otroligt välförtjänt GT! (Betyder vatten, Susan)

Imorgon blir det nog skidåkning igen. Det vill säga ifall benen klarar att stiga upp från den cirka 10 centimeter höga sängen.

Den femte dödssynden

 

Känsliga läsare varnas. (Susan – du kan blunda nu…)

Jäpp. Vi har ägnat oss åt den femte dödssynden – frosseri.

Det började redan på Alicante flygplats:

Ååååhhh!!! Det var mer än fem månader sen som Ama moffade i sig en härlig måltid från Burger King. Såååå gott!

Lägg gärna märke till två detaljer:

1. Vattnet. Den obligatoriska coca-colan utgick. Sparade den till nåt som är mer värt att fuska för.
2. Glasögonen. Ama tog av dom. Lättare att trycka in hamburgaren i ansiktet utan att få nerkladdade glasögon på det viset.

Ooops! Titta vad som råkade slinka med från taxfreen. Nu är det så att Ama kan bli lite slut av skidåkning, och då krävs det snabba (läs: onyttiga och goda) kolhydrater för att hon inte ska bli kvar och åka runt, runt i liften. Vi brukar kalla såna här grejer för ”bränsle”. Man kan också kalla det nödproviant, ifall nåt oförutsett inträffar.

Ooops igen! Det oförutsedda inträffade visst redan på flygplatsen…

Ni minns kanske den där överhoppade coca-colan? Jomen det gör ni väl? Den var ju bara två bilder upp… Den som inte var värd att fuska för.

Här hittade Ama nåt som var värt att fuska för.

Och man måste ju ha nåt att skölja ner ölen med också. Eller om det är tvärt om? Nåja. Vi hittade nåt intressant på menyn. Tarte flambee? Ja, så hette den nog. Hur som helst lät det väldigt nyttigt.

Fast den var väldigt snarlik en pizza – och supergod! (Ibland är det väldigt bra att inte kunna språket så bra…)

Jomen, hörrni. Lite får man väl synda?

Hmm… Allt det här lyckades vi med på bara 6 timmar. Nåja. Ska man synda är det lika bra att inte köra med några halvmesyrer.

(Susan, nu kan du titta igen)

Men som man nästan säger – tidigt ska syndaren vakna. När detta inlägg kommer till allmän kännedom så är vi uppe på nån alptopp och försöker sona våra synder.

Gomorron!

Väskorna åkte vidare

 

Igår tog dom sig från Torrevieja till Memmingen, Münchens svar på Skavsta, kan man säga.

Idag stod dom tålmodigt och väntade på tågstationen. Dom börjar bli ganska resvana.

Ama fick syn på ett märkligt tåg som såg genomskinligt och alldeles tomt ut. Sen fick hon se sin egen spegelbild där. Ser ni? Inte?

Nu då? Hej, hej!

Det var inte bara tågen som var en märklig syn…

Nej, dom här grabbarnas dresscode var även den lite besynnerlig. Kängor, randiga strumpor, spetsmamelucker, kjol och dessutom hade alla en kaffemugg fasthängd i bältet. Men med tanke på dom ölbackar dom släpade på var det troligen inte kaffe som dom tänkt dricka ur muggarna.

Dom där skumma typerna…

… gjorde att vi höll extra ordentlig uppsyn över dom röda väskorna. På just denna etapp var det ett extra kittlande moment – ett tågbyte med tio minuter tillgodo i München.

Ni vet Ama’s inställning: Det kommer aldrig att gå!

Men ser man på – det gick! Här kände väskorna igen sig. Just på det här stället var dom för ganska exakt ett år sen. Dom och finskorna (ni får utläsa det sista ordet preciiiis som ni vill!).

Pension Stoi. Ni kanske minns det där stället med dom cirka en decimeter höga sängarna?

Just det. Vi är i Innsbruck.

Idag har Ama ägnat sig åt some serious shopping igen:

Nya googles. Dom gamla visade sig skräckrugga torrt gammalt svart skumgummi… Men nu är Ama redo, förhoppningsvis blir det skidåkning imorgon.

Nu siktar vi nog på Pre-ski.

Ha en trevlig kväll!

Vart tog väskorna vägen?

 

Det började med att dom fick åka med till Umbrella Parking vid Alicante flygplats.

Sen stod dom och trängdes vid incheckningen. Allt det alltid ska vara så mycket folk?

En trevlig nyhet med Ryanair är att man nuförtiden får en tilldelad sittplats vid incheckningen på nätet utan kostnad. Skönt! Dessutom kunde vi – till en inte alltför dyr peng – boka fem kilo extra på ena väskan. Kändes bra då dom nätta ”finskorna” åker med.

Sen är det ju lite lustigt…

… att dom fortsätter att sälja prioriterad påstigning. När man redan har sittplatser känns det som lite överdrivet. Och kön på den prioriterade sidan var också tämligen obefintlig.

Dom startade ombordstigningen i tid. Kändes också bra.

Tyvärr fanns det inget flygplan.

Åhå! Vi ska tydligen åka buss…

Tack och lov bara fram till flygplanet.

Men nu har visst Ama tappat den röda tråden. Eller åtminstone dom röda resväskorna. Vart tog väskorna vägen?

Ja, inte är dom här i alla fall.

Weeehooo! Där kom första! Finskorna bärgas.

Och även den andra kom fram. Här har dom installerat sig på hotellet här i Memmingen.

Men det var igår det. Idag är det en ominstallation som gäller.

Dags att ge sig av mot nya mål.

Gomorron!

Packade och glada!

 

Igår packade vi. Inte så mycket som skulle ner, egentligen.

Men sen kom vi till skorna:

Och vips var den resväskan full.

Smart att ha kläderna i såna däringa ”dammsugarpåsar”. Men vad gööör Anders? Han släpper ut luften???

Aja. Vi fick väl ta en resväska till då…

Inte nog med att dammsugaren skulle ha tagit alltför stor plats i bagaget…

… den har ett synnerligen otrevligt innehåll också.

Nu börjar Ama dessutom förstå varifrån den där förkylningen kom…

Nej, nu är det dags att ge sig av – vi hörs när vi hörs!

Finns det nåt härligare?

 

Att resa runt i näromgivningarna och se underbart blå himmel och vatten, det är ju hur mysigt som helst. Som här, i Lorca.

Eller att bara studera det inhemska djurlivet (och hoppas på att inte bli träffad…)

Jodå. Allt skulle verkligen vara toppen.

Om det inte vore för den här:

Spionkameran…

Lika bra att fly!

Men alla fly-flygplan verkar gå norrut?

Nåja.

Vi får väl improvisera.

Gomorron!

När man inte tror att det kan bli värre…

 

Jamen??? Hur illa kan man parkera, alltså?

Och.

När man inte tror att det kan bli värre…

… så kan det faktiskt det.

Jodå. Trafikpolis-Ama har fullt upp.

Våren är här!

 

Jodå.

Det börjar bli mer folk nere på stranden som ligger och solar.

Vissa badar till och med.

Men trots att det inte finns blåsippor här, så har ändå en del fattat att…

… ♫ ♫♪♪  – Än får ni gå med strumpor och skor, än är det vinter kvar, säger mor ♫ ♫♪♪

Man kan nog säga att det är lite olika klädval här nere på stränderna.

Gomorron!