Ama – poeten

 

Håll i er nu då,
poesi på nivå:

I morse såg det lite molnigt ut…

… men det ordnade upp sig till slut.

Solen glittrade…

… och fåglarna kvittrade.

(Dom syns inte, dom är så små
men dom finns där ändå, ändå.
På morronen är det ännu mer drag
har Ama hört, dag efter dag,
från Anders, så lite förlägen
erkänner – enbart hörsägen)

Blev det nån mat?

 

Jodå. En halvtimme efter utsatt starttid kom serveringen igång.

Kön gick rätt fort när den äntligen började röra på sig, och här har Anders fått sin ranson.

Här har vi hittat en grillplats också. Vi var betydligt mer rutinerade än senast så vi hade med både grilltång och kryddor. På bilden förser Anders dom lite mer orutinerade med peppar. Förra gången visste vi inte att man skulle grilla själv, och då fick sellerin agera grilltång och än en gång – det går inte lika bra med selleri. Den gången blev vi dessutom av med en köttbit då nån tydligen tyckte den såg väldigt bra ut, igår vaktades köttet noga.

Vi dukade upp vår mat på muren mot stranden. Anders, Indra och Christer fick stå ut med att väääänta igen då det givetvis skulle dokumenteras.

Det var väldigt små vinglas, men lyckligtvis var kön till fria tappen för vinet inte alls lång. Det var bara att gå och hämta mer.

Sen tog nästa omgång lite längre tid…

… och det berodde på att det var fler än vi som drack vin. Tillräckligt många små muggar gör att det blir sin på vin. Tog en stund att få i det där vinet i tunnan.

Mätta och belåtna gick vi hemåt. Det var en sån härlig dag att det kändes skönt med en långpromenad i solen.

Som tur är så finns det vattenhål efter vägen. Här på Hotell Masa. Väl hemma blev Ama förvånad över att det inte är mer än cirka 10.000 steg från La Mata hem till oss om man går efter kusten.

Men det var igår det.

Idag har solen åter gått upp, fast det är mer moln.

Vilken himla tur att grillfesten var igår.

Gomorron!