En dag i Chicago

 

Vi började med att åka in till piren. Nånstans ska man ju börja.

Där hade dom ett käckt ”litet” pariserhjul. Ama var glad till en början, men sen blev det väldigt läskigt. Guuuu va högt! Och en sån himla massa pinnar – håller dom verkligen ihop det där hjulet?

Tacksamt nog så höll det ihop och vi kom ner på marken igen i en lagom hastighet.

Vi hade tänkt ta en båttur. Sen blev vi lite Konfunderade över det som ni ser i första bilden. Amusement tax? Kom inte här och tro att ni kan ha roligt utan att betala till staten?

Suck.

Men vi har lösningar till det mesta. Först gick vi längst ut på piren för att få en titt på skylinen. Den ingick i den där båtturen också, men kostade. Vi såg den gratis. Sen tog vi en – som vanligt fullsatt – båttaxi för 8 dollar. UTAN rolighets-skatt. Det är tydligen inte alls roligt att åka båttaxi, så Ama borde inte flina sådär mycket som på sista bilden.

Oh-ho… Ser ut som vi skulle ha behövt våra paraplyer trots det fina vädret…

Att ta den däringa båttaxin blev billigare och dessutom hade den en mening också. Medan rolighets-turen kom tillbaka till samma ställe som den utgick från, så stannade båttaxin och släppte av oss precis där vi ville.

Nämligen här:

Sears Towers. Så hette den här skyskrapan när vi var dit senast, 1990. Nu heter den Willis Towers. Förmodligen efter han Bruce…

Här kom vi upp. Redan efter 52 våningar var vi i höjd med den är bågen som vi inte kom upp i. Den i St Louis. Hissen fortsatte sen till våning 103.

Utsikten var lika magnifik som för 23 år sen, men det fanns en ny anledning att åka upp.

Man kunde gå ut i små glaskuber utanför byggaden.

Anders kilade ut. Ama var lite tveksam, men vågade sig sedan ut med båda fötterna. Och hela sig, förresten.

Om man tittar noga i det inringade området där på Sears  Willis Towers, så ser man dom små glaskuberna där man kunde gå ut.

Varför utsätter sig en höjdrädd Ama för allt detta?

Jomen, det vet ni ju redan.

Allt för bloggen.