Hur roar man sig i en buss?

 

Man kan ju alltid lyssna på vad chauffören har för intressant att berätta.

Och framför allt äta sina medhavda chocolate chip cookies.

(Note to self: SLUTA äta dom där urgoda cookiesarna! Inte nyttigt…)

Den där väskan förresten, den är en riktigt isbrytare. Det går knappast en enda dag utan att en – eller flera – människor påpekar att den är söt/rolig. Ama funderar på att börja sälja såna här – det borde funka utomordentligt.

Och apropå isbrytare:

Kan det här vara en sån?

Är det den som skär ner isen från glaciären? Så är det nog. Det är därför Anders inte fick nån iskalvning på sin film. Dom ville inte avslöja hemligheten hur det egentligen går till, helt enkelt.

Vad har Ama fotat här:

Jo, förstår ni. Den där lilla svarta rackaren, det är en glaciär-mask. Som namnet lite lätt antyder, så bor dom i glaciärena. Vad lever dom av? Glass, kan man anta. (Inte heeelt vetenskapligt bevisat).

Hmm… Mamma hade nog rätt. Hon sa alltid att man inte ska äta snö, för då får man mask i magen. (När inte det hjälpte för att få liten Ama att sluta äta snö, så gav hon rådet att åtminstone undvika den gula snön…)

Vi lämnade glaciären och maskarna bakom oss, och såg andra underbara vyer.

Dom där förstelnade, döda träden är ett minne sen den hemska, stora jorbävningen som drabbade Alaska på långfredagen 1964. 9,2 på Richterskalan, den största någonsin i Nordamerika och näst största i världen. Träden dog av saltvatten. Antingen genom att landmassorna rasade, eller då tsunamier drog in från havet.

Ooops! Det verkar som det är kvicksand här. En älg har sjunkit ned…

Sen fick vi – äntligen! – se det vi bara nästan sett förut:

En björn! WOW!

Okej, okej… Det här är fusk, för vi besökte ett centra där dom tar hand om skadade och övergivna djur.

Det gick dock ingen nöd på djuren här. Dom hade stora hägn och fick ändå vara i sin egen, underbara natur. Fantastiska omgivningar.

Nu återstår bara en sak för Ama att säga i det här inlägget:

Trevlilg (h)älg!