Vi fortsatte…

 

… utefter Highway 1.

Det var ganska dimmigt från början, men det klarnade upp rätt snart.

Vägen var på sina håll krokig. Mycket krokig. På dom flesta håll, faktiskt.

Vi var glada att vi inte hade en särskilt stor bil.

Andra hade betydligt större ekipage. Dom får skylla sig själva, vi firade vårt braiga val med kaffe (kaffeblask, men man vänjer sig faktist…) och en kaka.

Det var många hisnande vyer, och vi lämnade faktiskt bilen emellanåt. Vissa gick dock betydligt närmare kanten än andra.

Inte nog med att det var dimmigt, krokigt och höga höjder…

… man kunde tydligen få en ko i huvudet också. Vad sjutton ska korna dit och göra där i bergen? Ama tycker att det är mycket konstigt.

Det här var vårt mål:

Den här stranden. Vi hade läst om den och ville gärna se. Vad var det som var så speciellt med den? Jo, ”stenarna” ni ser där på bilderna är glasbitar, slipade av havet.

Men ärligt… Vi hade förväntat oss mycket mer av denna strand. Det var mer sten än glas, om man säger så.

Som tur var fanns det annat att kolla på där.

Vi tog en slitsam promenad i den besvärliga terrängen och gick ut och kollade på sälar. Ama fotade dom på den där lilla klippan längst ned till vänster. Jodå. Dom där små vita prickarna är sälar, fullt inzoomade av Ama.

För säkerhets skull tog Anders också en bild. Hans kamera har lite bättre zoom.

Det var kul att titta på sälarna, men dom som poserade allra bäst var…

… ekorrarna.

Trots att själva ”Glass beach” var något av en (bautastor) besvikelse, så var resan dit värd det. Helt otroligt vackert! Ama tycker att Highway 1 var mycket vackrare norr om San Francisco. Fast den södra delen är inte så dum den heller.