Den minnesgoda läsaren kanske kommer ihåg att vi var i Berlin häromsistens. Ama har ju jämfört ett par gånger innan hur Berlin var sommaren 1989 – innan muren föll – och nu i oktober 2011. Om ni har missat kan ni se dom övriga delarna här och här.
Här är Checkpoint Charlie sedd från den västtyska sidan 1989. Man ser lite turister där i högerkanten.
Vi bestämde oss för att åka in i Östberlin, så vi tog tåget till Fredriksstrasse. Där var man tvungen att växla 50 D-mark per person till östtysk valuta i kursen 1 – 1. Vilket var rena rånet.
Vi växlade och vandrade iväg. Skillnaden var enorm! Från det livliga och pulserande Västberlin med massor av affärer, restauranger och stora lyxbilar kom vi över till en spökstad som jag skulle vilja beskriva som grå-grå, grå-grå med stooora kolosser till byggnader och Trabanter som stod efter vägen.
Vi tänkte att vi skulle gå ut via Checkpoint Charlie, och började vår promenad. Dom 100 östtyska marken gjorde vi av med efter vägen. Det var inte lätt. En fika kostade ingenting. Det fanns nån ”väst-affär” men där var det väldigt dyrt så där hade vi inte råd att handla. Vi köpte lite choklad på ett fik och gav bort resten i dricks.
Sen kom vi fram:
Checkpoint Charlie sedd från Östberlin 1989. Här blev Anders utskälld när han skulle fota. En soldat kom fram och skrek:
– Das ist ein grenzstation!
Så Anders backade undan, satte på zoomobjektivet och tog ovanstående bild.
Sen skulle vi bara gå ut då och lämna Östberlin bakom oss. Trodde vi ja!
– Ni kom in vid Fredriksstrasse, här kan ni ju inte gå ut fattar ni väl?!??!
Så det var bara att traska tillbaka. Vi hade ju inga pengar annars hade vi tagit en taxi. Det vill säga ifall det hade funnits nån taxi. Såg ingen på hela tiden.
Jag muttrade hela vägen:
– Tänk om dom skulle göra så i Sverige? Va? ”Nej, du. Det här är Haparanda. Du kom in i Malmö, så ta dig ut där också”.
Väl tillbaka till tågstationen så skulle vi köpa en biljett. Men inte fick man handla med västvaluta heller! Nejdå.
– Växla! Därborta, sa dom.
En mil kö. Typ. Så vi svartväxlade till biljetterna. Den enda känslan jag hade då var:
– SLÄPP UT MIG!
Och vi var ju lyckligt lottade som faktiskt fick komma ut. Stackars människor, vilken gräslig mur!
Mycket försenade satte vi oss slutligen i bilen och brände iväg efter transfervägen mot Västtyskland. Vägen var en sån där dålig betongväg där det låter som man kör på räls. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk… Det guppade så mycket så CD-n inte gick att använda för skivan bara hoppade.
Efter klockan 22 nån gång satte vi upp tältet i mörkret på en campingplats. Sen firade vi vår återkomst till väst med skumpa och Bullens varmkorv.
Här har vi Checkpoint Charlie från västsidan i oktober 2011.
Och här sedd från forna Östberlin.
Nej. Allt var inte bättre förr. Till och med vädret är ju bättre nu.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 