Don’t try this at home!

 

Ama hade en bakpulversburk hemma. Fråga mig inte varför – jag bakar ju aldrig. Allt för husfridens skull.

Nåväl. Anders hittade en oöppnad burk och datumet hade gått ut. (Undrar HUR många år det krävs för att det ska inträffa…)

Precis just då så behövde vi göra oss av med lite olja. Den vill man gärna inte hälla ut i diskhon. Skapar stopp, i alla fall på sikt.

Så. Vi hällde oljan i bakpulvret. Skulle vi inte ha gjort. Försökte rädda situationen med vatten.

Skulle vi heller inte ha gjort.

Ama sprang ut med det hela till soporna. Eftersom det inte har exploderat än så antar jag att det gick bra.

Kände mig som Uma-bombaren, fastän jag bara var Ama-bombaren.

(Har kollat – Una-bombaren var det. Ama går ännu mer säker…)

Annons

En till!

 

Award, alltså. Den här gången är det fina och goa Mita och Krulli som har förärat mig den. Tack, söta ni!

Den här gången ska man fullfölja fem meningar och sen skicka den vidare till fem andra bloggare.

Ok. Då kör vi.

1. När ingen ser eller hör mig så… fuskar jag. På nåt underligt vis går mina patienser alltid ut. Som tur är så är jag avslöjad i hela bekantskapskretsen, så jag har verkligen ögonen på mig. Exempelvis kan jag berätta att när vi hade en sån där deckargåta en gång, då fanns facit längst bak i häftet man skulle följa. Mina sista sidor var ihoptejpade. Det var ingen annan som hade så…

2. Jag går aldrig hemifrån utan … min kamera. Det har dock hänt att minneskortet sitter kvar i datorn. Tur att det finns kamera i mobilen också.

3. Min blogg heter som den gör för att… Ama de casa är spanska och betyder hemmafru och jag är en hemmafru som är bosatt i Spanien. Svårare än så är det inte.

4. Om jag vågade så skulle jag… klättra upp på Calpeklippan. Det skulle jag aldrig våga göra. Första (och absolut enda) gången jag gjorde det så typ grät jag på vissa ställen. Så det är en sak jag inte vågar göra om, och ingen i min närhet får heller göra det. Det dummaste av allt var att det var min idé… Här kan ni se hur det gick till:

5. Om 10 år så kommer jag att… ha fyllt 60 och den födelsedagen planerar jag att tillbringa på mitt drömresemål. Ullared…

Sen skulle man skicka den vidare, och det gör jag. Till alla – med eller utan blogg – som vill ha den!

Lyckades vi?

 

Kunde vi återskapa den goda maten från förra inlägget?

Nej. Vi gick ut och åt istället.

Äsch! Jag skojar bara, självklart lyckades vi!

Fast vi gjorde den i en oval form denna gången. Man måste ju variera sig. Alltför ensidig kost kan ge upphov till skörbjugg, har jag hört.

Gomorron!