Bongoklubben

20 september 2011

 

Bongoklubben är på gång igen. Det är the leader of the pack Krönikören som har dragit igång en ny runda. Den här gången ska vi berätta ett tillfälle då vi inte trodde våra ögon eller öron. Stafettpinnen kommer närmast från Mia systeryster.

Ama kan inte bestämma sig, utan tar ett par historier ur sitt forna yrkesliv, det vill säga innan Ama blev Ama de casa.

I mitten på 80-talet jobbade jag på Skansen som djurvårdare. En dag huserade jag på ett ställe där vi bland annat hade skadade rovfåglar som satt på rekreation.

En dam knackar på, med sig har hon en liten låda.

– Jag har med mig en skadad liten sparvhök, sa hon.

Jag öppnade lådan, tittade ner i den och sa:

– Sparvhök? Det här är en svala…

– Men? Sa damen. Jag läste att sparvhöken var Sveriges minsta rovfågel och den här är ju jätteliten! Dessutom måste det ju vara en rovfågel, för den har ju så håriga ben!

Här blev jag lite överraskad över vad jag hörde. Ja, hur man avgör om en fågel är rovfågel eller ej.

På väg ut får damen syn på en transportbur med en häger i och utbrister:

– Titta! En gam!

Svalan fick sin rekreation på Skansenakvariet och hägern fick sin frihet. Slutet gott, allting gott.

En gam eller en häger i Masai Mara, Kenya 2005? Svårt att avgöra…

Några år senare var Ama omskolad till programmerare.

I början på 90-talet var jag uppe på en dagstidning i övre delarna av Norrland. Där skulle jag installera och hålla utbildning om en ”black box” som skulle prata mellan ett gammalt och nytt system och forsla lite faktureringsunderlag mellan systemen och så. Låt oss inte gå djupare in på detaljer.

Näväl. När utbildningen skulle dra igång så krånglade det med nätvärket. (Medveten felstavning, ibland får man värk av såna där nätverk…). Det var bara två datorer uppkopplade, men allt bara segade och det kom upp såna där hänglås som var MacIntosh’s svar på PC-ns timglas på den tiden.

Jag slet mitt hår, försökte lösa problemet med hjälp av teknikavdelningen i Stockholm. Pinsamt värre och dom två damerna som skulle gå kursen satt där och väntade tålmodigt.

Till slut är det en av dom som säger till mig:

– Du. När de hära hänglåse kom upp, måst ja sitt å vänt då, eller kan jag pilla på musen under tiden?

Jag lovar. Jag försökte verkligen hålla mig för skratt, men det gick inte.

– Ja…. svarade jag, det kan du ju göra om det känns bättre, men jag tror inte att det hjälper…

Sen skrattade vi gott allihopa.

Och ja, till slut blev det ordning på nätverket, jag kunde hålla utbildningen och allt var frid och fröjd.

Senare det året så ringde dom till mig och sa att nu var den där ”black boxen” helt ur funktion. Efter standardfrågorna ”sitter alla sladdar i”, osv, så fick vi lov att skicka upp en tekniker från Stockholm till övre Norrland.

Jag trodde verkligen inte mina öron när han ringde till mig och berättade vad probemet hade bestått i.

Jodå. Dom hade dragit ur själva elkabeln till boxen och istället installerat…

 

en adventsljusstake!

Fast jag måste ju säga att en sån är betydligt mysigare än den svarta lådan.

Och nu bollar Ama vidare till ansepanse.


Vad blev det för mat då?

20 september 2011

 

Ja, det var det många som undrade i det förra inlägget.

Lite skaldjur sitter ju aldrig fel.

Kocken wokade så glatt.

Fast bland allt det här andra på buffén fanns det säkert både nån liten kyckling och anka.

Gomorron!