Varför hamnade vi i Santa Susana?

21 juli 2011

Jo, vi hade bestämt möte för en liten släktträff.

Här har vi strandhäng tillsammans med Anders lillasyster Tina med familj. Ja. Strandhäng. Vi fick klamra oss fast för som ni ser så lutar stranden på ett betänkligt vis. Eller kan det vara fotografen som är sned? Nääee…

Sen hade vi party på vår balkong. Alla vinkade snällt på beställning. Utom Jacob, som nu när jag tänker efter varken ville vara med med namn eller bild i bloggen. Aja. För sent. Bilden är redan inklistrad och namnet är skrivet. (det var nån anledning att han hade den där fyrkanteblutten framför ögonen…)

Och vad vore väl ett party utan partytricks?

Anders har just lärt sin systerson Leo en grej som säkert kommer att impa på kompisarna hemma. Leo var mycket läraktig och Anders ger honom tummen upp. Eller som det numera heter: Gilla!

Nova kunde också.

Men hon kunde ännu mer saker:

Hon kunde fotografera! Och får därmed ett dubbel-gilla av Ama.


Ama checkade in på Fawlty Towers!

21 juli 2011

 

Eller i alla fall stötte vi på en receptionist som skulle ha platsat i den serien. Galant! En damernas svar på Basil, kan man säga.

Vi kom till Santa Susana, där hade vi sett ett hotell på booking.com för 50 euro natten inklusive frukost.

Eftersom vi var nära så åkte vi direkt till hotellet utan att först boka. Väl framme så frågade Ama vad det skulle kosta per natt.

– 53 euro, sa den synnerligen sura tanten bak disken.

Jamen det var väl ok tyckte vi. Tre euro iddes vi inte bråka om.

– 53 euro var, sa hon då.

– Men… började jag protestera.

– Du frågade vad det kostade och det har jag svarat på! Sa hon i en utomordentligt elak ton.

Vi studsade till, höll upp händerna, sa okey okey, backade ut därifrån och gick till bilen.

Här har Anders precis bokat hotellet. Mobilt bredband är bra.

Ama stegade tillbaks till surkärringen, med datorn i högsta hugg och bokningsbekräftelsen framme.

– Vi har en reservation, sa jag (kan ha varit i en lätt syrlig ton som det budskapet framfördes)

En reservation för Anders? frågade hon.

– Ursäkta, jag hörde inte, sa Anders.

JA ELLER NEJ??? Röt hon fram.

– Ja, svarade vi.

– Det blir 50 euro sa tanten och gav oss nyckeln till vårt rum på sjätte våningen.

– Finns det Wi-Fi på rummen? undrade jag (vem annars?)

– Ja, snäste Female-Basil, men det kostar!

Är det ett snabbt internet?

Hon tvekade ett litet ögonblick och svarade att jodå, det var det.

Rummet var i alla fall fint och hade till och med utsikt över en camping! Nära, nära…

Senare köpte Ama internet för ett dygn. Hotellets nät visade sig bara nå till fjärde våningen och klimakteriekärringen visste ju mycket väl att vi bodde på sjätte… Dom ville inte betala tillbaka pengarna utan tyckte jag kunde sitta nere i receptionen med min dator. Till slut kom dom på att det nog var bättre att betala tillbaks än att ha en ilsk Ama i receptionen.

Hur har den tanten kunna få jobb på ett hotell? Och ännu märkligare – hur kan hon ha kvar det? Maken till otrevlig person har jag nog aldrig träffat på…

Tur det finns saker som muntrar upp:

Sangria, till exempel.


Jomen tack för upplysningen!

21 juli 2011

 

Det hade jag aaaaldrig förstått annars.

Så tunneln tog slut nu? Utan den skylten hade Ama fortfarande haft tunnelseende.

(Vad jag vill säga med detta smått ironiska inlägg är att det finns på tok för många onödiga vägskyltar här i världen)

Nu är vi på väg igen – tidig start idag.

Gomorron!